Den 1 maj tar Eve Malmquist på sig studentmössan för att ännu en gång sjunga in våren på universitetstrappan. Lundagård letade efter mannen som aldrig slutar vara student men hittade en utbildningspionjär.
Studentsångarna brukar samlas några timmar innan första maj-konserten. Varje person får ställa sig upp, säga sitt namn och vilket årtal man började sjunga.
– Alla vänder sig om när jag ställer mig upp och säger ”Eve Malmquist, 1934”.
Varje sommar ordnar Eve Malmquist cocktailparty i trädgården för sångare och andra vänner.
– Jag vill gärna träffa unga engagerade studenter i Lund, det är kärleken till gemenskapen och sången som gör att jag fortsätter att vara med. Jag slutar aldrig att vara student.
Eve föddes i Malmö 1915 och växte upp nära Sorgenfriskolan. Det var elegansen i vetenskapen som lockade honom till det akademiska livet och han skrev in sig vid Lunds universitet 1934. Samma år gick han med i studentsångarna. Under 30-talet kom inkallelseorderna från försvarsmakten och Eve fick liksom många andra göra uppehåll i studierna. Det skulle dröja tio år innan han tog sin kandidatexamen.
– Vi var avundsjuka på studentskorna som hade möjlighet att studera vidare och ta sina examina. Många klarade aldrig att komma tillbaka till studierna när tjänstgöringen var över efter kriget.
När så många lundastudenter flyttade från sitt studentrum till försvarets logement följde studenttraditionerna med. I slutet av 30-talet ville regementet i Revinge, där Eve gjorde sin tjänst, att soldaterna skulle sätta upp någon form av underhållning för de övriga inkallade. Eve blev engagerad i uppsättningen av spexet ”Revelj” som snabbt blev populärt bland uttråkade militärer. Efter att spexet satts upp i Revinge åkte man ut på turné och började med att uppträda i stora salen på AF-borgen.
– Stora salen var fylld med folk som ville se om militärer kunde spexa. Allt inleddes med att jag kom in på scenen, ställde mig i givakt, och höll ett inledande tal. När jag var klar och ridån skulle gå upp så rasade skynket över mig. Det var ju inte tänkt att så skulle ske men publiken trodde att det ingick i numret och jublade, berättar Eve.
Efter andra världskrigets slut var bristen på lärare och lokaler stor i den svenska skolan. Skolsystemet blev föremål för en rad utredningar och på 50-talet infördes nio års obligatorisk enhetsskola på prov, som senare skulle komma att ersätta folkskolan och realskolan. Optimismen var stor, vetenskapen – främst pedagogik och psykologi skulle ge alla barn chansen att nå så långt som möjligt utan att social eller ekonomisk bakgrund spelade in. Timingen var perfekt för Eve som parallellt med studierna i Lund arbetat som lärare i Malmö och utvecklat ett stort intresse för barn med lässvårigheter. 1958 publicerades hans doktorsavhandling som visade hur många olika faktorer som kan påverka barnets inlärning.
– Sen gick allt i rasande takt. Jag blev docent i psykologi och pedagogik, och chef vid statens försöksskola, säger Eve.
Statens försöksskola var en nyinrättad experimentskola i Linköping som låg helt rätt i tiden. En intensiv forsknings- och försöksverksamhet påbörjades under Eves ledning och av 133 publikationer stod han som ensam författare till 50 av dem.
Det mesta tycks ha blivit en succé i Eves 95 år långa liv. Han har föreläst på fem kontinenter, blivit invald i den exklusiva akademien Reading Hall of Fame i USA och anses vara en av världens ledande experter inom läsningens psykologi. På köksbordet ligger ett urval av hans artiklar, böcker och tidningsklipp utspridda. Sammanlagt har han publicerat 107 böcker och över 450 artiklar.
– Det är mängden jag är mest stolt över, att jag fått så mycket gjort. Man måste se på allt detta för att förstå vilken märklig man Eve Malmquist är.
Eve talar gärna om sig själv i tredje person och svarar på frågor med citat. Blicken är skarp och han testar mig gång på gång, för att se att jag håller koll på de stora filosoferna och vetenskapsmännen.
Snabbt går han fram och tillbaka i sin ombyggda kvarn vid foten av Hallandsåsen för att visa fotografier av sig själv tillsammans med inflytelserika affärsmän, forskare och kungligheter. Eves hem är fyllt av antikviteter, konst och böcker. Böcker, papper och tidningar ligger i drivor på golvet, hyllorna räcker inte till.
– Har du läst Bill Brysons ”A history of almost everything?” Den är helt makalös, säger Eve och tar i nästa sekund upp en bok om hälsa.
Han menar att utvecklingen aldrig får stanna upp, att kunskapen aldrig sinar och att människan hela tiden måste vara öppen och vara beredd att ompröva sina åsikter.
– Forskarna får aldrig stanna upp och vara nöjda. De ska följa med utvecklingen och vilja göra mer och mer!
I slutet av 60-talet publicerades Eves läroboksserie ”Vad var det jag läste?” som hundratusentals elever skulle komma att använda under flera decennier. Läroböckerna byggde på ett noggrant ordförråd som redovisades sida för sida allt eftersom de introducerades. Eve var noga med att svårighetsgraden skulle stegras långsamt och systematiskt.
– Jag ville att barnen skulle få igång det kreativa och ifrågasättande tänkandet så tidigt som möjligt. Innan mina böcker var de flesta läromedel torra och tråkiga. Man skulle faktiskt kunna kalla mig för pionjär.
Trots att förändringens vindar blåste genom utbildningssverige var elever med ”särskilda behov” inte särskilt prioriterade. Eve började tidigt kräva att barn med lässvårigheter skulle få specialhjälp.
Tidig diagnos, stödundervisning på läsklinik och därefter noggranna och kontinuerliga utvärderingar blev hans recept.
– Det var en lysande framtid för utbildningsväsendet i Sverige. Vi kunde ha nått hur långt som helst.
Det var därför med besvikelse som Eve, i vikande konjunkturtider, såg hur det började skäras ned allt mer på skolan. 1989 kom beslutet om totalkommunalisering av skolan. Några år senare drabbades Sverige av djup finanskris och nedskärningarna på skolan var större än någonsin. Eve höjde bestämt rösten i media flera gånger och varnade för vilka konsekvenser som nedskärningarna skulle få.
– Jag blir upprörd när jag tänker på hur många som hålls kvar, som stängs utanför hela samhället. Som inte får den hjälp som de har rätt till. De går miste om hela livet.
Eve fortsätter att rota bland sina papper och fiskar upp den ena artikeln efter den andra om analfabetismen i världen.
– Miljontals människor i världen kan inte läsa. Det är ofattbart och är det enskilt största hotet i kampen mot fattigdomen.
Han anser att könsdiskrimineringen av kvinnor är det största problemet och har därför skrivit otaliga artiklar i ämnet.
– Två tredje delar av världens analfabeter är kvinnor och diskrimineringen börjar redan när flickorna föds. De får sämre utbildning och vård, och i vuxen ålder tjänar de mindre än männen trots att de jobbar mer. Ändå har kvinnor störst ansvar i familjen då de ofta har hand om barnens hälsa och utbildning. Därför måste deras utbildning vara av högsta prioritet, säger Eve och försvinner genom salongen in till sitt arbetsrum.
Det är här han skriver på sin senaste artikel som redovisar hur alla barn och 90 procent av världens vuxna befolkning ska kunna läsa år 2025.
– Jag valde 2025 för att provocera en smula. Det är klart att problemen med analfabetism inte kommer vara löst då, men något år måste man dra till med. Jag säger som Winston Churchill: ”We should not be discouraged by the difficulty of the problems. If they had been easy, we would have solved them long, long ago.
2025 fyller Eve 110 år. Förmodligen står han också på universitetstrappan den 1 maj.
Foto: Henrik Larsson
