RECENSION – Hästpojken
Hästpojken är det första bandet ut på Stora scenen framför universitetsbyggnaden och förutsättningarna är de bästa – solen skiner, folket flockas. Tyvärr tänder båda bandet och publiken till lite för sent.
Hästpojkens musik är som ett hopkok av allt det som försatte 14-åringar i extas år 2001. Lite Håkan Hellström, lite Kent, lite Broder Daniel och lite av sångaren Martin Elissons gamla band Bad Cash Quartet.
Flörtar med publikhavet
Det är melodier sjungna med en ångestladdad stämma av Morrissey-stuk, ackompanjerade med stilfulla pianoslingor. Tyvärr har 14-åringarna som dyrkade den här typen av musik nu blivit tio år äldre och betydligt mer svårflörtade . Publiken framför Stora scenen är ljummen , trots den gassande solen. Bandet levererar finstämda versioner av både ”Medan vi faller” och ”Små korta stunder” och Martin försöker att flörta med publikhavet genom att berätta att en stor del av hans släkt är från Lund, utan att riktigt lyckas.
Fastnar inte i minnet
Det är först under extranumrena ”Gitarrer & Bas, Trummor & Hat” och ”Caligula” som handklappandet och dansandet verkligen börjar och bandet får upp svetten på riktigt. Men då är konserten slut och folket skingras snabbt för att ta sig vidare till spex, cirkus och allt annat som karnevalen erbjuder. Spelningen med Hästpojken kommer nog inte att fastna i någons minne som det bästa under karnevalen 2010, men inte heller det sämsta. Den var helt … okej.
Betyg: 3/5 katter
Foto: Jonas Damsgård
