RECENSION – RUFUS WAINWRIGHT
Rufus Wainwright briljerade på stora scenen, ensam med sin röst och sitt piano. Men han kändes lite lyft ur sin kontext. Publiken var lite disträ.
Hur tänkte man egentligen när det bestämdes att han skulle spela så tidigt som kvart över åtta? En artist som Wainwright ska spela omgiven av mörker.
Sämre akustik
Wainwrights framträdande för sig själv bör trots den illa valda tidpunkten inte ha gjort någon besviken. Men konserter som dessa ställer stora krav på akustiken, och den fungerade inte riktigt. Sorlet från karnevalen bröt igenom varje gång som Wainwright sjöng lite mjukare. Den spänning mellan publik och artist som varje liveakt behöver för att växa, kunde inte riktigt uppnås. Det är måhända oundvikligt med tanke på tillfälle och plats. Men tråkigt är det ändå, för de små nyanseringar som annars gör Wainwrights musik till något särskilt försvann.
Imponerande röst och pianospel
Naturligen var det också de låtar som är lite kraftfullare som nådde fram allra bäst. De låtar, då Wainwright ackompanjerar sin sång med ett pianospel som snarare bygger på rytm än vackert klingande harmonier. Det är då, när dissonansen från pianot kontrasteras mot Wainwright tonsäkra och melodiska sång, som konserten har sina toppar.
Betyg: 3/5 katter
Foto: Emil Langvad
