RECENSION – AMANDA JENSSEN
Till tjutande trumpeter och nyutslagen magnolia gör Amanda Jenssen entré på Stora scenen i Lundagård. Det märks att hon är på hemmaplan på alla sätt och vis.
– Sen när gillar alla Amanda Jenssen, säger någon i publiken, kanske lite för högt. Ingen besvarar frågan, men med tanke på publikhavets storlek är det många som uppenbarligen gör det.
Självsäker och professionell
Efter en dramatisk och elegant inledning kommer det fram mer lekfullhet i låten Rebounder. Men låtarna återgår snabbt till att vara mer melankoliska och smärtsamma. Att sjunga om kärlek som försvunnit kan kännas klichéartat, men när Amanda Jenssen gör det så tror man henne utan tvekan. Hon tar publiken med storm, att säga något annat vore en ren och skär lögn.
Med hjälp av bandet förvandlas scenen till en rökig nattklubb från 20-talet som suger tag i publiken. Trots att Amanda Jenssen har ett allvar och en ganska hård yta så märks det tydligt att det finns mycket glädje och att hon och bandet har roligt tillsammans. Amanda Jenssen är självsäker och professionell som få, det är svårt att tro att hon endast är 21 år.
Halvhjärtat mellansnack
Hon må vara en stjärna på scen när det kommer till att sjunga, men när det kommer till mellansnacket så kan jag inte låta bli att bli ganska besviken. Efter att ha byggt upp en häftig och stark känsla blir det osammanhängande och halvhjärtade mellansnacket lite av en stämningsdödare. Men hon räddar upp det snyggt med följande låtar och genom att presentera sitt band genom att sjunga om dem.
När Amanda Jenssen tar ton till Happyland får hon även publiken allra längst bak på sista raden vid Palaestra att både dansa och skåla. Amanda Jenssen når fram.
Betyg: 4/5 katter
Foto: Isabel Nilsson
