Alginat, gips och massor av prestige. Lundagård följde en av Lunds mest studentikosa sammanslutningar på jakt efter näsa 149.
– Men jag trodde ju att Stisse skulle fixa det. Han skrev ju ett mejl.
Dag Oredsson, som suttit på fler poster än de flesta i Lunds studentliv, kliar sig lite i huvudet. Sedan tittar han sig villrådigt omkring, men ingen av de andra männen verkar kunna hjälpa honom. De bara skrattar. Stämningen är uppsluppen, förväntansfull.
Männen har smugit in till mötesrummet i Gamla Biskopshuset i största hemlighet. Alla de noggranna förberedelserna sker i strikt lönndom.
– Överraskningsmomentet är väldigt viktigt, säger den forne spexaren Stig Johnsson.
Nyttiga tandläkarkunskaper
På en stol sitter Claes Virdeborn. Även han har ett förflutet på Lunds spexscen, men är numera tandläkare. Hans yrkeskunskaper kommer väl till pass.
– Formen är gjord av något som kallas alginat, säger han och blandar gips i en liten burk. Det liknar det som jag brukar hälla i munnen på folk.
De församlade i Gamla Biskopshuset är klädda i Nasala utskottets uniform: en lång vit rock som pryds av en näsa i profil. Alla utom Dag.
In genom dörren stormar plötsligt en stressad Carin Brenner, som i början av 2000-talet basade över Lunds universitets studentkårer i två omgångar.
– Okej, han är här nu, säger hon och blicken sveper över de rockklädda.
– Men, var har du rocken? säger hon när hon får syn på Dag.
Han hinner inte svara. Det har nämligen blivit dags för det Nasala utskottet att genomföra ännu en nasifiering.
Hans Alfredsons idé
I samband med Akademiska föreningens sista november-firande 1986 introducerade den nyblivna hedersledamoten Hans Alfredson idén att hänga upp avgjutningar av Lundaprofilers näsor i taket i AF-borgens lilla sal. Målet var att taket skulle likna en droppstensgrotta, där gamla lundensare räckte lång näsa åt nya generationer av studenter.
Kort därefter tog Alfredson saken i egna händer och göt av sin egen och två spexkompisars trynen. Ett drygt år senare kunde Nasoteket, som förvaltas av Nasala utskottet, invigas.
Nässamlingen domineras av kuratorer, karnevalister, spexare och andra framstående personer i det studentikosa Lund. Vem som ska få näsan avgjuten i gips och upphängd i AF-borgen avgörs av det Nasala utskottet i en synnerligt sluten process. Klart är i alla fall att äran inte tillfaller vem som helst.
– Man ska ha satt sitt fotavtryck i studentlund för att få sitt näsavtryck, konstaterar Stig Johnsson.
Över på några minuter
En av dem som gjort tillräckligt tydligt avtryck för att bli nasifierad är ex-rektorn Göran Bexell. Det är med fingrarna spretandes i dubbla fredstecken och med ett stort leende som han möter upp den vitklädda skaran på dess väg upp mot salen i Biskopshuset.
– Vilken uppställning, utbrister han samtidigt som det nasala utskottets representanter gör entré och de församlade universitetstopparna tystnar.
Mannen som står i centrum denna afton är Allan Larsson. Han avtackas eftersom han formellt lämnar posten som universitetets styrelseordförande.
Allan ser lite förskräckt ut när de rockklädda marscherar in. För säkerhets skull tar han en stor klunk bubbel innan tandläkaren Claes Virdeborn lägger honom på en soffa och påbörjar nasifieringen. Den är över på några minuter. Efteråt är Allan Larsson omtumlad och Nasotekets näsa nummer 149 är ett faktum.
– Jag hade verkligen inte förväntat mig detta, säger Allan.
Som nasifierad har Allan Larsson nu rätt att delta i utskottets aktiviteter. Organisationen arrangerar möten, middagar och utflykter, bland annat till näset i Skanör-Falsterbo.
Efter ceremonin är Stig Persson, nasala utskottets vd, nöjd.
– Jag gillar suset som går i församlingen när vi kommer in. Man känner att folk tänker ”kanske blir det jag den här gången”. De allra flesta blir besvikna, säger han med ett leende.
Ingen hymlar med att utskottet är en elitsammanslutning.
– Om man med elit menar roliga människor som gillar att umgås med andra roliga människor så är vi väl det, säger Dag Oredsson, som nästa gång förhoppningsvis kommer ihåg uniformen.
Foto: Jonas Damsgård
