För några dagar sedan stod Gaby and the Guns för första gången tillsammans på karnevalens stora scen. Lundagård möter ett vuxet och distanserat popband i startgroparna av sin karriär.
Klockan är tolv på valborgsmässoafton och i en tvåa i Malmö gör Jens Almqvist och Gaby Ryd iordning frukost. För ett par år sedan hade de förmodligen suttit i Stadsparken i Lund vid det här laget, när båda pluggade vid Lunds universitet.
– Det är ändå en jävligt häftig grej, säger Jens.
– Men det är inte så att man längtar jättemycket att supa klockan tio på morgonen i en regnig park, säger Gaby.
Historien om Gaby and the Guns börjar på Mejeriet i Lund. Popscenen utgjorde ett andra hem för Jens, som var med och startade musikföreningen Repeater 2004. Det var framförallt där som han såg Gaby sjunga solo för tre år sedan. Direkt när hon klivit av scenen gick han fram och sa att de två skulle starta ett band tillsammans. I en replokal på Mejeriet bildade de Gaby and the Guns tillsammans med Johannes Ekdahl Du Reitz och debutplattan ”Rygg mot rygg” gavs ut på National i oktober förra året. När Johannes valde att hoppa av, utökades bandet till en kvartett. I jakten på ersättare hittade de lundakillarna Fabian Ris Lundblad och David Calgaro.
Förutom att spela i samma band är Jens och Gaby ett par och bor ihop, något de helst håller privat.
– Vi vill inte prata om det, dels för vår skull och dels för bandets, menar Gaby.
– Vad pratar ni om? Kan vi inte skita i att prata om det? ropar Jens från där han sitter med gitarren.
I lägenheten trängs instrumenten, uppställt på ett bord i hallen står ett rött, skinande elektriskt piano.
– Det är grymt, det är mitt nya livepiano. Innan hade jag ett stagepiano som vägde 18 kilo, det här kan jag bära själv, säger Gaby nöjt.
Förutom det har hon ytterligare ett piano i sovrummet.
– Jag blir ibland orolig för vad grannarna ska säga, men när det var årsmöte i bostadsrättsföreningen senast så var det ingen som sa något, ler Jens.
Soundet ligger närmast svensk vispop och Gaby påminner om en skånsk Lisa Ekdahl till rösten, men det är de ärliga och öppna texterna som skiljer bandet från mängden. Här märks särskilt spåret ”Slå mig inte” med textraderna ”Alla vet du kan/jag är liten/du är stor och stark/slå mig inte/…/när man är rädd så kommer tårarna”.
– Det är absolut självupplevt och jag var förbannad när jag skrev den låten. Jag skriver hellre en låt om något jobbigt än pratar om det med en kompis, säger Gaby.
Vad får dig att vara så självutlämnande?
– När jag skriver en låt så tänker jag inte på att den ska ges ut, menar hon och tillägger att hon inte vill prata mer om texterna.
Hur lång tid tog det innan ni hittade vilken inriktning ni ville ha som band?
– Jag tror att det började ganska mycket när jag ville börja ta mer ansvar och påverka. Jag tyckte att Gabys musik kunde bli bättre om jag hjälpte till, säger Jens.
Vad tillförde du?
– Rent musikaliskt så var det en del av det som gjorde musiken till vad den är idag, innan var det mer mainstream, om jag får säga så, undrar Jens och ser frågande på Gaby.
– Ja, det får du absolut, du bidrog med en väldigt speciell riktning, säger Gaby och fortsätter:
– Det finns inget annat band som gör musik på svenska på vårt sätt och det är en mäktig känsla, att vi är originella.
På vilket sätt är ni originella?
– Vi säger att vi är det för att vi ofta har fått höra det av folk och det känns som att vi jobbar i en egen genre, säger Jens.
Ett par dagar senare ringer väckarklockorna i ottan. David Calgaro kommer gåendes mot Mejeriet tjugo i sju på morgonen. Där väntar en taxi som ska ta honom till Sveriges Radio i Malmö, där bandet ska intervjuas i Morgon i P4. Dagens radioframträdande är det första där han spelar live med Gaby och Jens. När de spelar ”Små små saker” är Jens kontrollerad, koncentrerad och har stängda ögon. David ser nästan hela tiden på Gaby och spricker upp i ett leende varje gång hon närmar sig refrängen.
– Jag gillar att observera, säger han efteråt.
Trots att bara Gaby och Jens blir intervjuade i radion, klagar han inte. Det blir annorlunda sedan, tror han, när han själv varit med i inspelningen av den kommande plattan. Arbetet har redan dragit igång, inspelningen är planerad till hösten och utgivningen till början av 2011.
Vad har ni för visioner för plattan?
– Vi har inga uttalade mål, men det blir annorlunda att skriva låtar nu eftersom vi vet att vi faktiskt får spela in en skiva, säger Jens.
– De andra vill nog att jag ska bidra med country och folk, tror David.
Tillbaka till Mejeriet, platsen som bandet menar är den viktigaste institutionen för Lund som kulturstad. Fabian har precis åkt ner från Stockholm för att repa innan karnevalen, en spelning som för lundabandet handlar mycket om att komma hem.
– Även om karnevalen är superstudentikos tänker jag inte på det så, jag ser det i stället som en stor stadsfestival, säger Gaby.
För henne har karnevalen alltid varit en familjefest, dit man gick och ”satt på pappas axlar”. Jens tror att bokningen till karnevalen beror på att de är ”det största lilla bandet från regionen”.
Gaby and the Guns är överens om att det just nu går bra för dem.
– Vi får spela mycket nu. Det finns så många band som är fantastiskt duktiga men det går inflation i det i Sverige. Det kan sitta ett grymt band med grymma musiker och allt är perfekt, men de blir inte tillfrågade om de vill spela, vilket är sorgligt. Det är så roligt att vi blir tillfrågade, det är ju det vi vill, säger Gaby.
Varför finns det så många bra musiker i Sverige?
– Levnadsstandarden i Sverige är ju hög, folk har tid att öva jävligt mycket. Varenda en har råd att köpa instrument känns det som, menar Gaby.
Karin Dreijer Andersson från the Knife uttalade sig i musikmagasinet Pitchfork om att statligt stöd till musiker är viktigt, vad säger ni om det?
– Vi har fått statligt stöd och även om det bara täckte vissa kostnader så var det en stor ekonomisk hjälp för oss. Känslan av att någon tyckte att vår musik var viktig var grym, säger Jens
Vägen mot framgång är långt ifrån spikrak. För att få in pengar kantas vardagen av studier och dayjobs. Jens jobbar bland annat på Mejeriet och Gaby, som läst till sjuksköterska vid Lunds universitet, är timvikarie på MAS i Malmö. Fabian pluggar heltid till trummis på Kungliga musikhögskolan i Stockholm, medan David är den enda som för tillfället bara ägnar sig åt musiken.
Hur viktigt är det att ha skyddsnät i er tillvaro?
– Vi är inte rockstjärnor, vi har ett behov av trygghet, men vi lever enormt otryggt, säger Gaby som menar att hon försöker hitta trygghet i annat än det ekonomiska.
– Var det inte Ingmar Bergman som sa att moderaternas trygghetspolitik skulle döda konsten. De är ju bra på att skapa ekonomisk otrygghet, tillägger Fabian,
– Jag vill inte prata politik, men jag håller med om det, det är smart sagt Fabian, säger Gaby.
– Det är en jävla myt att konstnärer mår bra av att lida, jag mår i alla fall inte bra av det, avslutar Fabian.
För att få ett sammanhang med omvärlden bloggar och twittrar Gaby and the Guns, något de ser som en envägskommunikation.
– Det vi skriver är inte uppe för diskussion och vi är inte kontroversiella, säger Jens.
– Vi håller en ganska låg profil, håller Gaby med.
Ni känns väldigt oförargliga.
– Vi är ganska snälla och framförallt ganska vuxna, avslutar Jens.
Foto: John Nordh
