I decennier har festmeckat på Delphi och vattenhålet på Vildanden varit många ölsuktande studenters tillflykt. Lundagård har besökt en dryckeslegend som går i graven – och en som vinglar vidare. Klicka på ”Bildspel” för fler bilder.
Det är måndagskväll på Delphis bottenplan 4C. Ett fåtal människor rör sig i bakgrunden i en lågmäld stämning. Bortsett från de gula flaggorna längs med väggarna och ett runt gulmålat bord är det lätt att tro att denna korridor inte skiljer sig från andra. Men den bär på en speciell historia.
Mitt i allrummet sitter präsidenten, iförd en karaktäristisk hatt och hängslen, smuttandes på en Mariestads. Eftertänksamheten smyger sig på, är det en vanlig måndagsöl eller ett sätt att spä på myten om den beryktade korridoren? Linus Siöland pekar på den pin som sitter vid hans vänstra bröst och berättar att han bär den stolt vart än han går.
– Folk kommer ofta fram till mig, tittar på den och säger ”Jaså du bodde där”. Varpå jag alltid får svara ”Nej, jag bor där”. Det är många som inte vet det, men SSKK är en lundainstitution som fortfarande lever och andas.
Senast Sportsuparna kamraterna var på tal var för drygt ett och ett halvt år sedan. AF Bostäder, AFB, hade bestämt sig. Dubbelkorridoren skulle renoveras och hyresgästernas kontrakt sägas upp.
Men den dåvarande präsidenten Wilhelm Eklund ville annat. Han vägrade att flytta på sig och bodde kvar under hela renoveringen, trots att korridoren under en tid saknade golv, kök och toalett. Sällskapet skulle överleva och korridoren var Wilhelms hem.
Under perioden kandiderade han även till AFB:s styrelse, dock utan att bli invald. Enligt präsident Linus Siöland är Wilhelms ihärdighet anledningen till att kamraterna än i dag kan festa vidare i sin gamla korridor.
– Hade det inte varit för Wille hade inte något av detta varit kvar, säger han och riktar blicken mot flaggorna längs med korridorens väggar.
Ända sedan 1981 har Sportsuparklubben kamraterna bebott bottenvåningen. Från att ha startats som en rolig grej tog sällskapet under åren en alltmer organisationsliknande form. Människor har tilldelats olika poster och fått egna ansvarsområden. Och vid rodret har man haft präsidenten. Den allra första var Carl-Michael Widén. Han berättar glatt om tiden då det gulklädda festgänget grundades.
– Var och varannan kväll var det ju någon i korridoren som man skulle dela glädjen eller sorgen med efter en tenta. Så vi införde något vi kallade för ”Fylletoppen”. Det var en topptio-lista över dem som druckit mest under veckan, eller på annat sätt utmärkt sig. Den som låg i topp blev allt som oftast präsident, förklarar han.
Att han själv blev präsident var dock inte en följd av några utmärkande dryckeskunskaper.
– Nej, i mitt fall berodde det främst på att det var jag som kom på namnet. SportSuparklubben kamraterna var en rolig kombination av två oförenliga saker: idrott och alkohol. Vi arrangerade många roliga fester och sportaktiviteter och hade bland annat ett brännbollslag, men det anordnade också mycket annat.
Livet i dag skiljer sig stort från förr. Numer lever Carl-Michael Widén ett lugnt liv som småbarnspappa och arbetar som arkitekt. När han ser tillbaka på korridorstiden gör han det med glädje och tacksamhet i sinnet.
– Det är klart, det hade ju kunnat gå illa med tanke på all alkohol. Men det var aldrig bråk eller något sådant. Vi hade en väldigt bra stämning och sammanhållning. Jag hade aldrig klarat av den tuffa utbildningen utan gemenskapen, konstaterar han.
Sedan Carl-Michael Widéns tid har mängder av människor vallfärdat till korridoren för att delta i sällskapets fester. Fester som klubben blivit både känd och ökänd för.
Kamraterna har dessutom alltid varit måna om att korridoren ska vara en plats för alla att umgås på, oavsett personlighet och karaktär. Här har ny vänskap formats och nya par träffats. Ett och ett annat barn har till och med kommit till liv tack vare gammal SSKK-gemenskap. Kamraterna blev därmed också snabbt en gjuten del av Lunds studentliv.
I dag är korridoren delad i två. Mitt i det gamla köket sitter det numer en vägg. På den ena sidan bor utbytesstudenter från världens alla hörn. Men där bor också de mytomspunna kamraterna.
Andra hälften av Lunds kanske mest alkoholstinna korridor blev nykter. Bara på Delphi finns det i dag 33 korridorer varav flera nyligen har renoverats. Av dessa är dessutom sju stycken fortfarande dubbelkorridorer.
Att nykterhetskorridoren etablerades just på SSKK:s gamla marker kan ses som alltför symboliskt för att vara en slump. Snarare tycks det handla om ett tydligt avståndstagande från sportsuparnas profilering. Men inte enligt bostadsstiftelsen själva.
– Nej, det hade inte med saken att göra. Det fanns ett behov av att dela upp korridoren. Bland annat för att minska slitaget, säger AFB:s försäljningsansvarige Claes Hjortronsteen som ansvarade för kontakten med studenterna.
Är det inte underligt att den nyktra korridoren etablerades just i SSKK-lokalen?
– Nej, inte alls. Den nyktra korridoren var planerad sedan långt tidigare och blev aktuell i samband med den här ombyggnaden.
Linus Siöland flyttade själv in efter renoveringen i slutet av augusti förra året. Han hade hört talas om korridoren tidigare, men visste inte att det var just dit han skulle komma att flytta. Konceptet tilltalade honom direkt och det dröjde inte länge innan den 19-årige skånepågen själv blev präsident.
– Jag blev vald på årsmötet i november förra året. Dels för att jag är den som har mest tid, jag är här mycket och gillar att festa. Men det gäller inte bara att festa, man ska gilla att organisera festerna och dessutom vara bra på det. I mina ögon är en god fest en mänsklig rättighet. Något man egentligen ska ha varje dag, säger han.
Ju längre samtalet fortgår desto mer påtagligt blir Linus engagemang. SSKK är något han brinner för. Den unge präsidenten talar flera gånger om sällskapet som en ideologi, anda och kultur. Gamla festminnen framkallar breda leenden på hans läppar.
Han dricker upp det sista ur burkulen och går sedan iväg till sitt rum för att snart komma tillbaka med en grön pärm i famnen. I pärmen finns namnen på de hundratals personer som bott i korridoren sedan SSKK:s start. Han slår upp en sida och drar pekfingret längs med de gula remsorna som år för år visar vem som varit präsident.
– Vilken annan korridor kan visa upp ett liknande register? säger han och låter frågan ligga kvar med en efterföljande tystnad.
Men registret fylls inte på i samma takt längre. Efter uppdelningen är det gulklädda festgängets existens fortfarande hotad då antalet nya medlemmar kraftigt decimerats. Tidigare bestod korridoren av 24 studenter med tillsvidarekontrakt. I dag är de bara fyra med permanent kontrakt, vilket gör att folk kommer och går i allt högre grad.
– Basen har minskat. Du kan ju bara bli medlem om du flyttar in, konstaterar Linus, pausar och fortsätter:
– Det är inte lika intensivt längre och inte lika mycket fester. De flesta här är sent i sin utbildning och har mycket att göra. Men det viktigaste är att vi fortfarande har gemenskapen. Medlemmar tittar in lite då och då. Sen har vi en gemensam middag i korridoren varje söndag där en person ansvarar för matlagningen.
Trots uppdelningen och det motsträviga arbetet från bostadsstiftelsen har Linus Siöland inget ont att säga om AF bostäder.
– Nej, det tjänar ingenting till. Vi har nått ett ganska bra samförstånd. Fast det är klart, de är inte så jätteförtjusta i att vi sätter upp våra saker runt omkring i korridoren. Men annars märker vi inte av dem särskilt mycket.
I stället för att se tillbaka på den gamla tiden och att jämra sig över sällskapets situation har Linus valt att acceptera saker för vad de är. Även om kamraternas fysiska närvaro inte är den samma hoppas präsidenten på att fortsättningsvis kunna sprida SSKK:s anda.
– Det är inte så mycket man kan göra. Det som sker, det sker. Även om framtiden är oklar kommer SSKK aldrig att dö. Inte så länge folk fortfarande bär våra färger.
Foto: Jonas Damsgård
