”Detta rum är avsett att användas endast vid akut uppkommet vilobehov. Får ej användas för att ta igen förlorad nattsömn.” Denna stränga lapp på dörren till vilorummet på institutionen för psykologi möter de trötta själar som behöver lägga sig ner en stund.
Nåja, om det är mindre akut kan man kanske slå sig ner i de bekväma fåtöljerna några meter bort? Ny lapp: ”Endast för studenter som väntar på samtal.”
Jaha. Studenter undanbedes från vadderade och bekväma ytor. För området tycks gälla att inget som ser trevligt och bekvämt ut är en studieplats.
Men undantag finns ju, på Eden finns gott om sittplatser, vadderade dessutom! Den gråa, slitna sittgruppens armstöd är så trasiga och ”flexibla” att med lite kraft får säkert både en och två studiemedelsmagra studenter plats i en fåtölj. Toppen! Om man står ut med det extremt dåliga ljuset som är mer huvudvärksframkallande än inspirerande. Ingen exemplarisk studieplats med andra ord, men ändå ofta fullsatt.
”Vi har gott om läsplatser och i vår omedelbara närhet finns Universitetsbiblioteket och ett flertal andra institutioner. Ett klassiskt campusområde i en klassisk utbildningsstad.”
Så presenterar universitetet hus Eden på hemsidan. Universitetet trycker gärna på sin anrika historia när det ska lockas studenter. När jag började studera här förväntade jag mig dock att insidan av byggnaderna skulle motsvara de imponerande fasaderna.
Och att den ”klassiska utbildningsstaden” skulle måna om sina studenter mer. Att tillgång till trevliga lunchrum och grupprum skulle vara en självklarhet.
Men nej. för universitetet finns det ingen riktig anledning att investera en del av det gigantiska budgetöverskottet i att höja standarden.
Det rullar ju på så bra ändå, ansökningarna ökar och studenterna fortsätter att jaga runt efter plats att arbeta och äta. Som student likställs du med arbetstagare i arbetsmiljölagen, men i praktiken fungerar det inte så. När föreläsarna kan gå till ett ljust och luftigt personalrum eller dra sig tillbaka på rummet för att arbeta hänvisas studenterna till överfulla caféer eller ”uppehållsrum” för att arbeta. Bara smaka på ordet. Uppehållsrum. Detta infantiliserande begrepp för snarare tankarna till mellanstadiet än högskolan.
Kanske hör bristen på prioritering av studiemiljön samman med studenters generellt låga status. De flesta av oss lever på studiemedlets fattigdomsnivå och är uppvuxna i efterdyningarna av 1990-talets nedskärningshysteri. Vi vet vad allt kostar och vi vet att vi ska vara glada för det vi har. Men det är en kass start på vuxenlivet att acceptera en dålig arbetsmiljö, för hur lågt kommer vi då att sätta ribban på jobbet?
Det passar oroväckande bra inför en osäker arbetsmarknad (och bostadsmarknad) att vi ilar runt som mobila enmansföretag med ägodelarna på ryggen. Som en övning i att godta första bästa lediga kaféplats som vårt kontor.
Å så flexibelt, så modernt och så totalt utmattande.
