“Universitetets väg är farlig”

Universitetet följer ett kårorganisatorisk system som liknar il Duces fack i fascistiska Italien, skriver presidiet för Socialhögskolans studentkår.

Snart försvinner Lunds Socialhögskolas Studentkår, en av de äldsta kårerna i Lund. Vi ville det inte, vår systerkår på samhällsvetenskapliga fakulteten, Samhällsvetarkåren, ville det inte heller. Men dessa representanter för de berörda studentorganisationernas vilja förbisågs när universitetsstyrelsen skulle behandla frågan om kårstatus för de närmaste tre åren. Man hade redan innan bestämt sig för att enbart godkänna kåransökningar från fakultetskårer. Vi som institutionskår var alltså dömda.

Vi hoppades in i sista stund att universitetsstyrelsen skulle respektera de demokratiskt tagna besluten inom kårerna. Universitet valde en väg som rektor Per Eriksson egentligen inte motiverar med annat än en oförklarlig oro för framtida problem. En oro som mest tycks bestå av studenterna skulle kunna få för sig att organisera sig som de själva vill. Att fler mindre kårer skulle kunna uppstå och att dessa skulle kunna ha svårt att komma överens. Detta är självklart en möjlighet, en ganska långsökt sådan visserligen. Tvärtom så slås minst två kårer ihop inför nästa verksamhetsår. Teologkåren och Humanistkåren skapar en gemensam kår högst frivilligt och demokratiskt.

Den största skulden till att universitet kunnat ta detta beslut ligger hos den nuvarande regeringen. Denna har skapat ett system för kårerna som närmast liknar det som provades av il Duce i det fascistiska Italien. Ett system där arbetsköparen gavs rätt att bestämma om en viss fackförening skulle få finnas, hur denna skulle organisera sig och fungera. Men, Lunds universitet hade en möjlighet att inte acceptera denna nyordning. De kunde istället helt enkelt anse att studenterna och de studentfackliga kårerna har rätt att själva avgöra hur de ska organisera sig. Så gjorde man inte. Istället valde man att lägga sig i något man borde insett att man inte har med att göra.

Vägen universitet valt är farlig, och farligare är kanske den tystnad som omgärdat den. Lus representanter reserverade sig visserligen mot det beslut som fällde oss, men större delen av den tid som kunde använts för att påverka beslutet hade alla Lus representanter en munkavel. Lus högsta organ hade bestämt sig för att Lus inte skulle ha en åsikt i frågan. Studentrepresentanterna i universitetsstyrelsen fick inte säga något, inte heller Lus presidium. Faran finns även inom kårerna. Förskjutningen i vad som anses möjligt går fort och de krav man ställer påverkas av den verklighet man befinner sig i. Nu har vi en verklighet i vilken universitet bestämmer om en kår ska få finnas eller inte.

Det blir nu upp till Samhällsvetarkåren att försöka rädda det som går att räddas och bygga upp något nytt på Socialhögskolan. Detta under ett år då de redan kommer att ”drabbas” av att kårobligatoriet försvinner. De kommer dessutom att få ett tusental nya medlemmar från två andra institutioner i Helsingborg, en stad där Samhällsvetarkåren tidigare inte haft någon egentlig verksamhet. Det går inte att komma ifrån att det inte kommer att bli lätt. Universitet, med Per Eriksson och Eva Åkesson i täten, har försatt dem i en situation som de inte förtjänar.

Vi är stolta över att vi vågade säga ifrån. Vi underkastade oss inte universitetets orättfärdiga vilja. Istället gjorde vi det vi måste göra, vi varnade när vi såg att de gick åt fel håll och fortsatte att tro på en organisering nära studenterna, en sann basdemokrati och vår självbestämmanderätt. Tyvärr räckte inte detta.

Good night, and good luck!