En introduktion är överflödig. Lundagård har talat med Ingvar Kamprad.
Trots att han inte tagit ett enda akademiskt poäng är Ingvar Kamprad hedersdoktor vid tre olika universitet. Den 28 maj föräras han sin fjärde hatt, då han blir hedersdoktor i medicin vid Lunds universitet – ett tack för de hundratals miljoner han skänkt till staden och universitetet.
Varför skänker han miljontals kronor till ett universitet trots att han sägs ha ett förakt mot akademiker? Varför väljer han att etablera IKEA i vissa länder framför andra? Vad har han egentligen mot engångsglas? Alla har hört historierna om den snåle stofilen. Lundagård tog reda på svaren.
Världens rikaste svensk låter bakfull. När Lundagård når honom på telefon darrar rösten som ett asplöv i Agunnaryd.
– Fråga mig inte om årtal, jag är lite gammal, säger Ingvar Kamprad.
Hur har morgonen varit?
– Min hustru och jag har haft middag för två av våra grannar. Så egentligen ska du inte ställa en sådan fråga till mig i dag. Det blev lite alkohol och ganska sent i går. En gammal gubbe som jag behöver inte mycket för att ha svårt att vakna.
Vad gör du en vanlig morgon?
– Jag vaknar ganska tidigt på morgonen. Det är en underbar stund på kontoret mellan sex och åtta, sedan börjar telefoner och fax att jobba.
Är det så att du jobbar hemifrån?
–Ja, jag bor i en liten bonnaby utanför Lausanne, som heter Epalinges. Här finns schweiziska kor med bjällror kring halsen.
Det mesta är ännu ogjort”, är ett uttryck du en gång myntade. Vad menar du egentligen?
– Det är ingenting annat än en sanning. Hela världen har mycket kvar att göra om du tittar på skillnaden mellan fattiga och rika länder. Ett par, tre procent har råd att köpa det de vill. Går du till Moldavien får du en lön på en dollar om dagen, så ska du köpa en Coca Cola som kostar två dollar.
Varför går du på Coca Cola?
– Jag går inte på Coca Cola. Jag går på vem som helst av de nyttigheter och onyttigheter som finns i de länderna. Många människor har inte möjligheter att utnyttja dem.
I maj blir du medicinsk hedersdoktor, men du är redan hedersdoktor vid den ekonomiska fakulteten och två andra universitet. Blir du glad på riktigt eller är det bara en i raden av utmärkelser?
– Ringen jag fick bär jag ständigt och kommer inte släppa så länge jag lever. Den utmärkelsen var den förnämsta. Det är klart att det känns hedrande och man blir glad över den omtanken som utnämnarna ger mig, men riktigt samma värde har den inte som första gången när man nervös och eländig stod och fick ta emot hatt och ring.
Hur kommer det sig att du engagerat dig så mycket i cancerforskning?
– Det beror på att min mamma dog tidigt. Hon var strax över 50 år när hon gick bort i cancer. Jag fick förbindelser med Martin Lindgren som var professor vid det som då hette radiologen. Jag undrade vad svårigheten var med forskningen. ”Vi behöver en relativt liten sak”, sa han och fortsatte: ”Men det är så svårt att skriva och få det man behöver. Arbetet med skrivandet för att få pengarna är så stort att man många gånger drar sig för att göra det.”
– Jag började med lite insamlingar och avstod själv från en del pengar. Så småningom fick jag förbindelser med en man vid namn Dick Kjellander. Vi kom överens om att vi behövde ha en egen research vid universitetet. Vi började kalkylera vad det kunde kosta och satte igång en liten stiftelse. Vi byggde bland annat en bro som gick över onkologen. Då kunde forskarna gå över bron och träffa läkarna inne på onkologen. Det var ett sätt att föra forskningen nära verkligheten. Det har verkligen tilltalat mitt hjärta.
– Det var PEAB:s grundare, Mats Paulsson, som byggde åt oss. När det nästan var färdigt kom han på att det behövdes byggas ut. Det gjorde han utan att ta ett öre betalt och det beundrar jag honom för.
Genom Berta Kamprads stiftelse har Lunds universitet fått över 100 miljoner kronor och du har även byggt upp Ingvar Kamprad Designcentrum och Ideon. Varför har du storsatsat just på Lund som stad och även Lunds universitet?
– Förklaringen ligger säkert i att jag är en bonnapojk från Småland. Min pappa och hans syster fick fördelen att plugga i Lund. Pappa pluggade på Spyken. Min farbror och faster läste också i Lund. Lund blev ett visst tillhåll i mitt liv. Det var vad man skulle kunna kalla ett visst kulturellt intresse för vad den akademiska världen innebar. Jag har bara förargat mig över att man ibland förhåller sig lite till sig själv och inte stöder sig till orden att det mesta är ogjort.
Vad var dina visioner när du först ville satsa på Ideon i Lund år 1984?
– Under 70-talets senare del lämnade jag över IKEA-rörelsen på en stiftelse. Då fick jag inte ut en enda krona ur den stiftelsen. Egentligen är det för jävligt att jag inte såg till familjens försörjning. Mina pojkar fick börja låna pengar av stiftelsen, sen har de betalat tillbaka varenda krona.
– För min del var det bästa att vi byggde en länga där unga entreprenörer kom in och fick hyra lokaler väldigt billigt. De fick hjälp med gemensam telefonväxel och annat man kunde behöva. Det är nog ett hundratal entreprenörer som kommit fram den vägen. Jag har alltid gillat unga och små entreprenörer. Dessutom var det ju så med Ideon att där fanns många större företag. Då fick unga entreprenörer möjligheten att träffa större och etablerade entreprenörer.
Ungdomsarbetslösheten och utanförskapet är stort i Sverige i dag. Vad tror du man kan göra åt det?
– Jag tror man ska satsa mer på unga entreprenörer. Det är mycket snack av alla politiker, men de gör inte tillräckligt för dem. Det finns plats överallt för ung företagsamhet. Jag har själv kontakt med föreningen Ung Företagsamhet. Jag har haft lite kontakt med ungdomar som är medlemmar och som har satt igång på det sättet. Det är så vi ska göra livet bättre för alla människor.
– Men det kräver också att livet inte bara är åttatimmarsdagar. Man måste flytta sina skrivbord så nära verkligheten som möjligt. Det stora felet är att dela in människor i olika kategorier, som vd, vice vd, chef och så vidare. Jag blir lite förargad. Vi var i England för några veckor sedan. Då var det en människa som kallade mig mister Kamprad. Jag är Ingvar, jag är en av er, sa jag.
Är det något i Lund du ångrar som du investerat i?
– Ångrar? Nej, det kan jag inte säga för det mesta har gått bra. Min idé om den svenska boendekulturen växte fram och vi arbetade med produktionsanpassning. Då var det naturligt för mig att inte söka upp en designskola. Det var mer intressant med den tekniska utbildningen.
– Vi har skrivit in att vi ska arbeta med de många människornas boenden i centrum. Vi var då mindre intresserade av annan teknisk utveckling. Kärnkraften var då inte så intressant för oss. Vi var mer koncentrerade på vår utveckling.
På tal om boenden råder det en enorm bostadskris i Lund, där många ungdomar inte kan få boende och därför kanske inte heller får möjligheten att studera. Vad har du att säga om det?
– Jag vet att det finns stora behov. Ibland kommer det stora skrivelser till mig . Det finns så mycket planer hos oss.
Tror du man kan lösa bostadskrisen i Lund?
– Det tror jag inte. Det vet jag. Jag satt och pratade med Mats Paulsson för ett par år sedan. Vi ville sätta igång och seriebygga. Ikano har en verksamhet som bygger ett antal lägenheter, men det är alldeles för lite. I Lund är det en droppe i havet av vad som behövs. Men man kan inte hålla på med allt här i världen.
Vad betyder de resultat du sett på ett personligt plan? Var det detta som var visionen med ditt företagande från första början?
– Ända sedan jag gick på Handelsgymnasiet i Göteborg växte tanken på att det görs ganska lite för de många människorna. Alla vackra och fina produkter var egentligen avsedda för de rika människorna. De mindre bemedlade skulle ta del av det också. Det är vår IKEA-filosofi. Därför var det speciellt intressant att få träffa en man vid namn Thomas Johannesson. Vi undersökte vad människorna åtrådde och hade behov av och kallade det för bryggantekniken.
Ni expanderar världen över, men återfinns inte i en del av världens rikaste nationer. Varför finns inget IKEA i Sydkorea till exempel?
– Vi måste koncentrera oss, vi finns i många länder. Det är inte bara att bygga upp ett IKEA-hus. Det finns så förfärligt mycket annat som organisation, sourzing, varuflöden och så vidare. Vi struntar i Sydafrika, Sydamerika och Mellanöstern för tillfället. Vi vill göra ett så bra jobb som möjligt där vi finns. Sydkorea använder vi hur som helst som leverantörer. Vi kommer dit, men det tar tid. Jag får väl inte vara med om det själv om inte vår herre gör undantag.
Har du varit där och förhandlat om en etablering?
– Problemet i Sydkorea var att jag kom direkt från Nordkorea. Du kan tro att det tog många dagar innan man förklarade mig som en vit man och släppte in mig. Jag var dum nog och trodde man kunde lämna något litet bidrag genom att etablera oss i både Syd och Nord.
– Jag fick besöka diktatorn Kim Il-Sung, the Great leader. Det var verkligen prov på ojämlikhet människor emellan. Jag har aldrig sett ett sådant fint boende. Sedan såg jag trashankarna ute på gatan, det var ingen rolig upplevelse. Så jag gav upp tankarna. Det var en jäkla hemsk tillställning.
Vad heter din bästa kompis?
– Min bästa kompis är död. Det var en småländsk möbeltillverkare. Nu är min bästa kompis en pojke, eller kanske inte pojke. Han är inte så ung. Han är 95 år. Vi brukar gå ut och åka skidor och vara tillsammans litegrann.
Vilken är din största sorg?
– Det finns så mycket. Då får vi hålla på hela dagen om vi ska tala om dumheterna. Privat kanske jag ångrar att jag hade för lite tid över för min familj. När jag hade 250 resdagar om året var det lite mycket.
– Jag är en riktig fiaskopelle. Det finns många saker jag trodde på som visade sig vara fel. ”Förlåt mig, det var mitt fel”, säger jag istället för att peka på andra. Jag tar på mig det. Jag har satsat på fel hästar många gånger. Huvudsaken är ju att totalen blir acceptabel.
Tillbaka till ”det mesta är ännu ogjort”. Vad är nästa steg?
– En del av det vi har talat om är att det är ett bra bevis på att det är mycket kvar att göra. IKEA har en social sida. Den innebär att vi avsätter en relativt stor del av vinsten till sociala insatser. Vi stödjer cancerforskning, här och i Vietnam, vi vaccinerar indiska barn och utbildar läkare. Vi håller på med en förfärlig massa olika sociala insatser.
–Det kommer att krävas mer och mer i framtiden av sociala insatser och miljöfrågor. Privat företagsamhet kommer att ta över en del av ansvaret i samhället.
Tror du på Gud?
– Jag är väl lite en tvivlare. Jag tror väl att det finns någonting som styr, men har svårt att vara negativ till Mohammed och Buddha. Vi har sagt det en gång för alla på IKEA; vår uppgift är inte att ta ställning politiskt eller religiöst. Vi behöver sälja gardiner till alla. Men religionen har nog slagit ihjäl fler människor än politiken.
Vad hade du gjort tills nu om du inte blivit företagare?
– Jag tror jag antingen blivit reseledare eller blivit hovmästare på ett riktigt snyggt hotell. Jag tycker om att lämna service till människor. Det vettifasen, jag kanske hade bott kvar på bonnagården och satt potatis. Det är också en ädel sysselsättning.
Det går såklart många sägner om dig med mer eller mindre hög sanningshalt. Kan du berätta någon rövare som är helt sann?
– Vad ska jag ta då? Haha. Det var en artikel där det stod att jag hade någonting emot engångsglas. Då reagerade jag lite surt. Jag har aldrig sagt att jag har något emot dem, bara sagt att de är lite svåra att diska.
Kör du fortfarande en Volvo 240?
– Jag kör fortfarande en Volvo 240, det gör jag. Nu ska den in på kontroll sent i höst. Nu måste jag verkligen gå till en verkstad. Är det allt för stora reparationer på den måste jag kanske byta. Annars går den som en klocka.
Vad blir det för bil då?
– Då kommer jag köpa en Skoda Fabia. Det har lite tradition eftersom min familj kommer från området där den är tillverkad. Den var känd som en dålig bil, men Volkswagen köpte den och jag beundrar det företaget. De har dragit upp Skoda till den bil som ger mest värde för pengarna. Den har dessutom en ny teknik som är enormt bränslebesparande.
Kan du berätta en rövare som är helt osann och varför du tror den uppstått?
– Har du pratat skit om mig så är det nog sant. Ibland tycker man att man är orättvist behandlad. Man får ta det onda med det goda. Påstår någon att han inte gör några fel har jag svårt att lita på denna person.
Vad ska du göra nu?
– Jag ska strax till doktorn, de ska undersöka mig. Jag är lite nervös för vad de ska säga. Jag har varit lite nerkörd efter en hård förkylning.
Illustration: Ellen Paulsson
