Om lite mindre än en månad avskaffas kår- och nationsobligatoriet. I Lund har Akademiska föreningen, kårer och nationer gått samman i samarbetsorganisationen Studentlund för att trygga sin existens. Men finns det en strategi för hur de enskilda organisationerna ska lyckas motivera sitt existensberättigande?
Den största fördelen med Studentlund är att vissa separata studentsammanslutningar, som annars kanske hade behövt lägga ner direkt, nu får en extra livlina. Den i särklass största nackdelen är att den flexibilitet och frihet som avskaffandet syftade till att uppbringa begränsas avsevärt. Det blir inte möjligt att gå med i kåren utan att också bli medlem i AF och vice versa.
Fast å andra sidan var syftet med Studentlund aldrig att tillmötesgå politikernas krav på valfrihet åt studenterna. Det uttalade syftet var, och är, att rädda studentlivet. Det är bra.
Men det är en sak att finnas till, en helt annan sak att också kunna motivera varför man ska få finnas till. Och de organisationer som hittills haft svårt att försvara sin plats på Lunds studentkarta kan knappast kosta på sig att andas ut bara för att de fixat gemensam finansiering med andra som lyckats bättre. Vill de lyckas överleva långsiktigt måste de i stället tänka igenom hur de kan bli ett värdefullt komplement till det övriga studentutbudet.
”Det här blir en välbehövlig nystart för studentkårerna. Nu måste de vara kreativa och visa för studenterna att det finns en poäng med att vara medlem i en kår.” Så beskrev Lars Leijonborg den möjlighet som avskaffandet innebär för kårerna. Men samma sak gäller också för nationerna.
I dagsläget skiljer sig nationerna visserligen åt vad gäller medlemmarnas kläder och DJ:arnas musiksmak, men knappast särskilt mycket verksamhetsmässigt. Enda riktiga undantaget är Smålands vars viktigaste verksamhet är politiken. Likriktningen av nöjesutbudet lär knappast bidra till att göra de andra nationerna långlivade. När tolv organisationer erbjuder samma service till samma klientel är elva av dem överflödiga. Om nationerna vill finnas kvar om femtio eller till och med hundra år, måste de sluta kopiera och istället börja komplettera varandras verksamheter.
Det hade varit spännande att se vad som hänt ifall valfriheten verkligen blivit så omfattande som det var tänkt från början. Vilka hade klarat sig? Vilka hade inte klarat sig? Nu ska det i stället bli intressant att se ifall studentorganisationerna väljer att ta tillvara de möjligheter till tydligare profilering och positionering som medlemskapet i Studentlund innebär.
