Strävan att maximera antalet studerande på landets universitet och högskolor hotar kvaliteten i den högre utbildningen. I stället borde de styrande sträva efter högsta möjliga kvalitet. Det skriver Victor Z Hahn.
Inför valet behövs en förnyad diskussion om kvalitet kontra kvantitet. Tyvärr lever det destruktiva 50-procentsmålet, som gick ut på att hälften av varje årskull skulle påbörja högskolestudier innan de fyllde 25, kvar i mångas medvetande som en sorts utbildningspolitisk vision.
Den dominerande frågan i den utbildningspolitiska debatten i Sverige har länge varit: ”Hur kan vi göra så att så många som möjligt börjar läsa på högskolan?” Fixeringen vid fler utbildningsplatser som ett självändamål har bland annat resulterat i försämrad kvalitet på ett flertal högskolor, trängsel i klassrummen, kvotering och betygsinflation på landets gymnasieskolor.
Men det som behövs är större satsningar på kvaliteten, inte kvantiteten. För att en utbildning ska kunna betraktas som meriterande är det viktigt att den är föremål för konkurrens mellan sökande. Att då av jämlikhetsskäl skyffla in så många som möjligt i högskolan bara för att minska arbetslöshetsstatistiken är omdömeslöst och riskerar att på sikt devalvera värdet på Sveriges samtliga högskoleutbildningar.
Politikerna borde i stället ställa sig frågan: ”Hur kan vi bära oss åt för att höja de svenska universitetsutbildningarnas status, dels globalt men också ur ett svenskt arbetsgivarperspektiv?”
Studier ska vara en rättighet – inte en självklarhet.
