Matilda Berggren har bara varit på en enda sittning och den slutade i med alldeles för många glas rödvin. Men det svåra i att vara ny bland andra känner hon väl till. Hon rekommenderar hiphop för att bryta isen.
Jag ska vara ärlig. Jag googlade ordet ”novisch” innan jag skrev den här texten för att försäkra mig om dess fulla innebörd.
Jag har bott i Lund i tio år, men har knappt satt min fot vid universitetet. Därför är jag inte alls särskilt bevandrad vad det gäller sittningar, spex, nollningar, klämkäcka snapsvisor och allt vad ordet studentikost innefattar. Okej, jag har varit på en sittning en gång för två år sedan, då en studerande vän bjöd med mig. Jag blev fullare än vad som anses anständigt (vinet var ju gratis), sjöng ”Tjofaderittanhejsan” i alla snapssånger eftersom jag inte kunde dem, avbröt ett gäng finstämda studentsångare som stod utanför toaletten med ett ”GE MIG ARSENIIIIIK BAPAPAAA!” medans min kompis stirrade generat på den hon olyckligtvis valt som utomstående vän för kvällen.
Spydde sedan i en blomkruka. Jaja, det fanns ju inte så mycket annat att göra än att fylla på vinglaset, för det var ju hemskt vad folk skulle envisas med att hålla högtravande, långa tal hela middagen.
På Malmö högskola, där jag spenderat merparten av mina eftergymnasiala studier, är dessa företeelser fullkomligt frånvarande. Det har jag tyckt varit ganska så.. skönt.Vi går på föreläsningar. Sen är det bra med det. Kanske tar man en öl eller fika med någon eller några man fattat tycke och intresse för. Men några smärre kollektiva akademiska tillställningar arrangeras inte. På sin höjd en alkohol – och drogfri välkomstfest på Studentkåren.
Därför har jag ganska svårt att relatera till de nya studenter vid Lunds universitet som nu struttar runt salongsberusade på stan med lustiga hattar och fingerfärg i ansiktet. (Okej, det händer väl att även jag klär ut mig när jag är full ibland, dock under mindre ordnade former).
Men att vara ny bland andra nya, det är en känsla jag gott och väl känner till. Det sägs att en varg söker sin flock, men det kan vara en lite småklurig process när det gäller just terminsstarter och nya kurser. Där sitter man, en ganska så vuxen människa bland andra också ganska så vuxna människor, glor lite avståndstagande på varandra och ska försöka lista ut vem man skulle kunna hänga med på lunchen och skicka skitsnackslappar till. Det är inte lätt. På högskola och universitet finns ingen skolgård med hopprep eller klätterställningar. Man får försöka bonda på annat sätt. Utan att verka desperat eller alldeles för socialt utsvulten. Själv gjorde jag säkert ett strålande intryck, när jag för ett år sedan åt lunch med mitt nyfunna högskolehäng i min radioproduktionskurs, och lade fram följande isbrytare:
– Hah, Kristoffer, nu när du hänger med ett helt brudgäng hela tiden så kommer alla tro att du är bööööööööög! HÖHÖ!
– Men.. Jag är bög.
– Jaha..
Men på något underligt sätt brukar det ändå alltid lösa sig. Kristoffer är numera en av mina närmsta vänner från radioproduktionsterminen. Sakta men säkert som i en magisk, outtalad formel hittar man de kurskamrater som snart blir mer än bara en kurskamrat, utan också någon att dela tentaångest och Resorb med.
I kväll tycker jag att alla kan samla sina nya novisch-BFFs, snöra på sig sina snyggaste sneakers och dra till Brånx på Smålands Nation – den bästa hiphopklubben i mannaminne, i alla fall i Lund.
Vi ses där!
