Aldrig tidigare har den svenska högskolan rymt så många potentiella röster som nu. Men det fetaste valfläsket ser ut att utebli. Lundagård begav sig till politikens Mecka för att ta reda på varför.
– Detta är den mest intensiva skit jag varit med om, utbrister Christoffer Ivarsson, ståendes i skuggan av ett almträd i den stekande eftermiddagssolen.
I grenarna ovanför hänger oräkneliga äpplen med små klisterlappar på, ännu ett av hundratals marknadsföringsknep. Runtomkring springer grönklädda mini-centerpartister och laddar inför Maud Olofssons kvällstal. Bredvid: en sliten kollega.
– Jag satte mig borta i högskolecaféterian och stirrade in i väggen i en halvtimme. Det var det bästa som hänt här, suckar Henrik Jonsson.
I den pyttelilla parken i Visby står de nya ordförandena för Lus, Lunds universitets studentkårer. De är rent ut sagt skittrötta efter att ha ägnat veckan åt att systematiskt försöka skapa kontakter och bygga upp intresset inför morgondagens debatt.
En som dock inte är trött är Elisabeth Gehrke. Hon kliver fram och ger sina efterträdare några peppande tips på mingelmetoder, och personer som de borde träffa. Efter att ha lämnat Lus har hon klättrat vidare i karriären till vice-posten på SFS, Sveriges förenade studentkårer. Hon har precis haft sin överlämningsperiod med Henrik och Christoffer, men lär fortfarande upp efterträdarna i konsten att höras och synas.
– Ni har likadana skjortor på er, vad passande! Eller är det med mening?
Ironin lyser igenom när hon kommenterar herrarnas klädval. Här gäller det att sticka ut. Killarna suckar när hon vandrar vidare.
Det är svårt att höras och synas i Almedalen. Under veckan pågår nästan 1 400 officiella arrangemang och därutöver ett ständigt påverkansarbete, där allt från flygblad till rosévin tjänstgör som isbrytare. Den stora frågan är hur studenterna ska ta sig genom bruset.
För första gången har studentorganisationerna från de stora lärosätena gått samman, och står nu enade för att påpeka att det är ”läge för lägenheter”. Frågan om den akuta bostadsbristen för studenter ska än en gång testas hos makthavarna.
– Det gäller att hamra in sitt budskap, det är den väg som vi använder främst mot beslutsfattarna. Och det finns ingen bättre plats än här i Almedalen att just möta alla samtidigt och hamra på, förklarar Henrik Jonsson där under trädet.
Och hamrat har man gjort, men till synes utan nytta. Efter att beslutet om kår- och nationsobligatoriets avskaffande togs, sänktes också bidraget som ska hålla kårerna vid liv till en tredjedel av den efterfrågade summan. Vid årsskiftet införs studieavgifter för utomeuropeiska studenter, trots vilda protester från SFS. De menar att utbildning ska vara gratis för alla, och att det nu enbart är en tidsfråga innan avgifter införs även för svenska studenter. Och trots åratal av propåer om höjda studiemedel konstaterar Socialstyrelsen alltjämt att studenterna fortfarande tillhör en av samhällets tre fattigaste grupper.
I våras nådde frustrationen sin topp. Under flera års tid hade Högskoleverket, i samarbete med bland andra studenterna, tagit fram ett system för att kvalitetssäkra den högre utbildningen. Trots att uppdraget kom från utbildningsdepartementet valde beställaren att skrota förslaget. En tid efteråt kallades de närmast berörda till departementet där ett nytt förslag presenterades på en powerpoint inför en förbluffad publik. Stora delar av sektorn, inklusive studenterna, hade mer eller mindre körts över.
En offentlig pajkastning följde där högskolevärlden och studentrepresentanter stod på ena sidan, högskole- och forskningsminister Tobias Krantz på den andra. Tre veckor innan politikerveckan i Almedalen avgick Anders Flodström, chef för Högskoleverket, som en följd av bråket.
Och motgångarna fortsätter. Tidigt under Almedalsveckan hamnar studenttopparna i samtal med högskoleministern.
– Tobias Krantz sa för bara någon dag sen att högskolepolitiken är en högt prioriterad fråga hos Alliansen, säger Christoffer Ivarsson i vimlet.
Men i samma diskussion bryter sedan Anders Borg in, och klargör att det inte blir några mer pengar till sektorn.
– Krantz vill, men håller inte i pengarna, konstaterar Henrik Jonsson med viss besvikelse i rösten.
Men det gäller att hamra på.
Tidigt dagen efter är lilla Café Amalia redan fyllt till hälften av arrangörer för bostadsseminariet. Någon vrider på flaskorna med bjud-juice så att de står i jämna rader framme vid podiet, en annan krånglar med en mintgrön kampanjbanner. De flesta nöjer sig med att stirra förväntansfullt på de tillströmmande besökarna. Målet för dagen: tydliga besked.
Oräkneliga handskakningar och torra vänskapliga fraser verkar ha gett resultat. Mycket – och även rätt – folk från byggbranschen, intressegrupper och de lokala beslutfattarna har anslutit.
På toaletten står Elisabeth Gehrke och laddar med Rage Against the Machine i lurarna. Denna morgon ska hon tjänstgöra som en opartisk expert mot debattens huvudpersoner, kommunministern Mats Odell och Miljöpartiets talesperson i bostadsfrågan, Gustav Fridolin.
När debatten väl drar i gång visar det sig snabbt att det är statliga subventioner till bostadsbyggande som ska dela lägren. Mats Odell säger att han principiellt är emot subventioner, och argumenterar genom att hänvisa till den egna studietiden: ”Vi hade det också dåligt, men det gick bra för oss ändå”. Publiken buar. Gustav Fridolin tar tillfället i akt och påpekar att Kristdemokraterna trots allt vill subventionera äldreboendebygganden och plockar på så vis hem ett par billiga poäng. Elisabeth Gehrke, som annars oftast håller en saklig ton under debatten, kan inte låta bli att slänga en känga till Lunds kommun när det lokala ansvaret är på tapeten.
– Vår kommundirektör vandrade precis förbi här men ville inte vara med i debatten. Det säger en del om hur mycket ansvar han känner.
Elisabeth Gehrke sköter sig, tycker kollegorna. Det blir många ryggdunkar efteråt. Snart smiter hon iväg för ett avskilt samtal med Gustav Fridolin. I en tänkt rödgrön regering kan han komma att ersätta Mats Odell som minister med beslutsmakt över boendefrågorna för studenter.
Debatten om bostadsbristen är en riktig långkörare. Trots ständiga påtryckningar har mycket lite hänt. Likadant är det med de urholkade resurserna till grundutbildningen och studiemedlet.
Kanske beror det delvis på en av studentvärldens grundförutsättningar: en ständig omsättning av människor. Det man får i form av energi och kampvilja får man betala för i form av bristande kontinuitet. Student är bara en tillfällig identitet som man lånar ett slag, till skillnad från exempelvis pensionärer som behåller sin livet ut. Det gör pensionärerna till en stabil opinionsgrupp, medan studenterna liksom aldrig hinner banka ner den där sista spiken.
Det är en problematik som Christoffer Ivarsson är väl bekant med.
– När det arbete som en aktiv gör sker på en så mycket kortare period än inom den allmänna politiska agendan, måste det vara extra intensivt. Vi måste snabbt lära känna rätt personer, exempelvis beslutsfattarna på lärosätet. Om vi har tur möter vi också folk där som är införstådda eller har erfarenhet av den problematik som studentföreträdarna lyfter fram.
Men det är inte allt.
– Där finns också en risk att beslutsfattarna som tidigare varit kårengagerade romantiserar sin tid som aktiv. De kan dra upp argumentet som liknar det som Odell gav oss. ”Vi hade det också jävligt, men det gick ju bra för oss” blir en ursäkt för fortsatt avhållsamhet från våra frågor, säger Henrik Jonsson och fortsätter:
– Det är viktigt att bygga upp en positiv kultur, där studenterna kan föra ett konstruktivt samtal med beslutsfattare. Om detta finns, så kan de inte skita i oss.
– Och det tycker jag faktiskt vi har i många fall, fyller Christoffer Ivarsson i.
Men inga konstruktiva samtal i världen hjälper mot faktumet att de stora valfrågorna sällan kretsar kring studenter. Anders Sannerstedt, docent vid statsvetenskapliga institutionen i Lund, tror sig veta varför:
– Inför en valrörelse blommar ofta de klassiska frågorna upp på agendan, såsom sysselsättning och skatter. Det blir allt svårare att ta sig en plats i debatten. Oftast beror detta på att partierna vill fokusera sin valrörelse kring de ämnen som väljarna själva lyfter upp som sina hjärtefrågor inför valet. Högskolepolitiken är sällan med bland önskemålen. Men nu pratar vi om nationell nivå. I lundapolitiken har ju studentpartier tagit sig in i fullmäktige, kanske på grund av den breda väljarbasen som finns här.
I Sverige finns det omkring 400 000 studentröster, men det lockar uppenbarligen inte våra riksdagspolitiker. När valforskarna i Göteborg studerar partiernas syn på väljargrupper har man konstaterat att studenterna aldrig setts som en specifik grupp att vända sig till.
– Av de partier som vi studerat styrelseprotokoll och valanalyser hos, så nämns aldrig studenterna som en särskild grupp, säger Ann-Marie Ekengren, docent på statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet.
Hon fortsätter:
– Om man ser mer brett på partierna, så är det allmänt så att ”de intellektuella”, som studenterna ändå kan kallas, tidigare varit en relativt marginaliserad grupp för partierna. När nu en allt större del av befolkningen studerar vid den högre utbildningen, och engagerar sig i politiken, så kopplas säkerligen deras studietid in mer i partierna, och vandrar upp på agendan.
Resonemanget återkommer. Flera av de statsvetare Lundagård har varit i kontakt med tar upp det faktum att det tagit tid för partierna att inse att studenter numera inte är en marginaliserad grupp, utan består av hundratusentals väljare från olika åldrar och bakgrunder.
Politikerna har helt enkelt inte hängt med.
Det är minuter kvar till SFS:s stora paneldebatt. Vid lunchbordet slänger huvudpersonerna Elisabeth Gehrke och hennes kollega Beatrice Högå, SFS ordförande, i sig maten. Samtidigt som de förbereder sig kritiserar Elisabeth medieutrymmet för högskolefrågorna. Enligt henne är det närmast obefintligt.
– Även om frågorna diskuteras i stora och välbesökta seminarier, har snarast ingenting skrivits i media. Så fort Sidas topp försvann, blev det spaltmetrar om det. Men när Anders Flodström försvinner från Högskoleverket blir det korta notiser i de flesta tidningarna. Det är så jäkla orättvist, säger Elisabeth Gehrke, och hinner ta en till tugga innan hon fortsätter:
– Detta trots att Sida har en minimal budget i jämförelse med Högskoleverket.
Fem minuter senare står Beatrice Högå tillsammans med berörda parter framme vid podiet och debatterar grundutbildningens ekonomiska trångmål.
Elisabeth Gehrke sitter på första raden och pillar på mobilen frenetiskt, samtidigt som några av hennes medlyssnare halvsover. På Twitter varvar hon kommentarer kring debatten med klagomål på den dåliga uppkopplingen i lokalen.
SFS:s rapport Bättre grundutbildning, bättre välfärd, som ligger till grund för debatten, lyfter fram och belägger en självklarhet för många involverade. Grundutbildningens resurser halkar efter, speciellt inom humaniora och samhällsvetenskap. Men Tobias Krantz klargör kvickt att det inte blir några nya löften i dag om summor eller reformer.
En svag suck sprider sig från en del av studentrepresentanterna i lokalen.
Socialdemokraternas utbildningspolitiska talesperson Marie Granlund kan å sin sida stolt lova en halv miljard extra varje år till grundutbildningen. Det blir i slutändan tre miljarder mindre än vad SFS vill ha för att utbildningens resurser ska nå upp till den nivå den haft i mitten av 1990-talet. Framme vid podiet är alla rörande överens om att det aktuella ämnet är ett stort problem. Och efter två timmars debatt är det över. Några representanter från Göteborgs studentkår reser sig upp och sammanfattar samtidigt det som alla i lokalen tänker:
– Jaha, det här kände man igen.
Dagarna efter får Elisabeth Gehrke vatten på sin konspiratoriska kvarn. SFS:s rapport fullkomligen drunknar i spalterna kring Almedalens stora ”vinnare”: Gudrun Schymans ”Gudrungrillat” och en högst motvillig Littorin.
Kanske är mediernas ointresse ett resultat av att det saknas en tydlig konflikt. SFS:s paneldebatt har åtminstone cementerat ställningarna: alla är överens om att något måste göras för grundutbildningen. Det är kunskap Sverige ska konkurrera med i framtiden. Men ingen vill göra tillräckligt. Hur hänger det ihop?
– Det finns viktigare frågor för väljarna, och som opinionsbildare måste man skapa en debatt bland politikerna som lockar väljare, säger Anders Sannerstedt vid statsvetenskapliga institutionen i Lund och fortsätter:
– I många frågor är partierna eniga i högskolepolitiken, och då blir det omöjligt för studenterna att skapa en riktig debatt. Det problemet kan exempelvis kampanjen för mer resurser till grundutbildningen lida av.
Men debatten saknar också en annan ingrediens: rättviseaspekten.
– Tänk bara på antagningsreglerna för de utländska och äldre studenterna. Den leder direkt till en uppfattning om ren orättvisa mot studenterna som vill komma in. Om det då finns en politisk konflikt mellan partierna skapas också en debatt som kan beröra fler väljare, säger Anders Sannerstedt.
Det är svårt att bilda en bred opinion kring högskolefrågor, och inget blir lättare av att studenterna själva inte verkar bry sig. Christoffer Ivarsson uttrycker det bäst i vimlet på Almedalen:
– Det går inte att mobilisera på samma sätt som tidigare, vi kan inte bygga upp samma kampvilja kring våra frågor. Studenterna är en jäkla svag grupp, både ekonomiskt och mobiliseringsmässigt, säger han fortsätter:
– För hur många tänker egentligen på sig själva som studenter i första hand vid valurnan den 19 september?
På väg från SFS:s seminarium jämför Elisabeth Gehrke svenskarnas situation med den i Finland.
– Där kan man locka 6 000 studenter ut i protester för att demonstrera mot dåliga studieförhållanden. Men när man inte kan göra det här, får man i stället vara strategisk och inte elda på för mycket, för då förlorar vi direkt trovärdigheten.
Men varför engagerar sig inte studenterna i sin egen situation?
– Den stora mängden studenter ser här framförallt sin studietid som en övergående fas, och tar därför inte frågorna särskilt hårt. Och om de gör det, så får de sällan se frukterna av sitt arbete, tror Anders Sannerstedt.
Elisabeth Gehrke och Beatrice Högå passerar flera av de bås, tält och flyglappsutdelare som översvämmar Visbys anrika gator denna vecka, och avvisar bestämt dessa som påverkansmetoder för studentorganisationerna.
– Vi kan inte vänta på att folk ska komma till oss, säger Beatrice Högå, när de tillbringar några minuter mitt i vimlet innan Alliansminglet börjar på en pittoresk bakgård.
– Men jag tycker vi har lyckats med mycket. När beslutsfattare och branschfolk diskuterar våra frågor i utbildningspolitiken använder de exempelvis vårt språk och våra siffror.
Och oavsett fråga, krävs det mer än ett år att bygga upp opinionen till förändring.
– Vi försöker exempelvis bygga vidare på den agenda som våra företrädare drog upp, för att hålla igång trycket mot beslutsfattarna. ”Heltid är heltid” har istället blivit ”Bättre grundutbildning, bättre välfärd”, vilket berör samma problem i grunden, säger Elisabeth Gehrke och vandrar mot de oranga ballongerna som pryder den vaktbevakade dörren, vidare in till partytälten och ytterligare två månader av konstant hamrande.
