På valdagen är studenterna inte studenter. Det är därför de ignoreras av politikerna och det är därför de rödgrönas nya löften är så förvånande. Det skriver Victor Z Hahn.
Röstberättigade studenter och välutbildade stadsbor. Det är bland dem som valdeltagandet är högst. Generellt och historiskt anses studenter vara en av de mest politiserade samhällsgrupperna. För många som studerade på 1960- och 70-talet är epitetet “student” laddat med politisk innebörd. Ändå bryr sig makthavarna inte om studenterna. Hur kommer det sig? Jo, för att studenter inte röstar.
Eller, rättare sagt, studenter röstar men inte som studenter. Studenter röstar som barn till skattebelastade eller socialbidragstagande föräldrar, som barnbarn till vårdberoende far- och morföräldrar, som blivande jurister, vårdbiträden och socionomer, som ideologiska upprorsmakare gentemot tidigare generationer, som svenskar och som invandrare, som män och som kvinnor, som föräldrar, som miljöaktivister, som dagdrömmare om ett annat liv och som arvtagare till tidigare liv och slutligen som fans av någon trevlig politiker som de sett i rutan eller hört tala live på torget.
Till skillnad från småföretagarna, pensionärerna och de arbetslösa ungdomarna ses inte studenterna som en politisk gruppering. Studenter är individer som ser beskrivningen “student” som just det, en beskrivning av det man ägnar sig åt i vardagen, inte en indikation på hur man röstar på valdagen.
Därför förvånade faktiskt de rödgröna med sitt utspel i helgen där de lovade att höja studiebidraget vid ett eventuellt maktskifte. PR-konsulterna som låg bakom är naturligtvis inte omedvetna om att studenter generellt sett inte röstar i egenskap av studenter. Således kan man fråga sig vilkas röster de egentligen försökte vinna med sitt utspel. Kanske de arbetslösa ungdomarnas. De som i brist på jobb funderar på att börja plugga.
Slutligen. Okej, visst kan utbildningspolitik och studentfrågor engagera. Till exempel klagas det en hel del i studentkretsar på att studentlivet kanske går under, att folk inte har bostäder och att studiebidraget inte skulle räcka till. Dock undrar jag hur många av de som klagar som går till vallokalen med föresatsen: “Nu jävlar ska jag minsann rösta på ett studentvänligt parti som vill rädda nationerna och höja studiemedlet!”
Politikerna vet att studenterna på valdagen glömmer att de är studenter.
Därför kan de också kosta på sig att glömma studenterna.
