Politikerna verkar vara snabba att inse att naturvetenskapliga och tekniska utbildningar kostar pengar. Nu är det hög tid att inse att även humaniora och samhällsvetenskap kräver resurser, även om det handlar om annat än labbutrustning. Det skriver Johan Thorstensson.
Politik handlar i mångt och mycket om pengar och utbildningspolitik handlar sålunda också väldigt mycket om pengar.
Hur mycket av statens skattepengar ska läggas på utbildningen och hur ska de fördelas mellan de olika delarna?
I dag fördelas pengar separat till utbildning och forskning. En stor del av forskningspengarna delas ut först efter att forskarna ansökt om medel, vilket gör att forskningen i någon mån kvalitetssäkras, men också att den kostar mer för att ansökningar måste skrivas. Dessutom kontrolleras därigenom vilken forskning som bedrivs och inte.
Utbildningspengarna däremot fördelas till lärosätena genom att man bland annat ser till vilka sorters utbildningar lärosätet har. Olika utbildningar ger lärosätet olika många kronor per student.
Och här uppstår problem. Det är uppenbart för de flesta att tekniska och naturvetenskapliga utbildningar kräver dyr utrustning. Det är mindre uppenbart att språkutbildningar kräver mycket lärarledd tid i små grupper och att det kan vara dyrare än den där labbutrustningen.
Det är heller inte så uppenbart att om ett utbildningsområde knappt klarar att hålla studenterna sysselsatta så kommer ingen lyssna på studenterna som är överarbetade.
Politiker – sluta utgå från era förutfattade meningar och fundera över utbildningsväsendet som helhet.
Och tro inte att en satsning på forskning som tar de kompetenta forskarna till ansökningsarbete och projekt är en satsning på högre utbildning.
