Han var Sveriges första doktorandombudsman, gillar nattliga skogspromenader och vill se mer av alternativa urval i antagningen till högre utbildning i Sverige. I somras lämnande Lars Haikola jobbet som rektor för Campus Helsingborg för att bli chef över Högskoleverket.
Högskole- och forskningsministern Tobias Krantz kallar ditt uppdrag ”ett av Sveriges viktigaste jobb”. Vad tror du att han menar med det?
– Det är ju ändå så att högskolan är en av de största samhällssektorerna. Utbildning och forskning i dag, och det här är en av mina käpphästar, lever i den bästa av tider och det har vi lite svårt att inse. Det finns fler studenter och fler anställda än vad det någonsin funnits i Sverige och i världen. Vi har mer pengar än vi någonsin har haft. Och vi är mer uppskattade än vad vi någonsin har varit. Universitet, högskolor och vår verksamhet är egentligen inte ifrågasatt på något sätt och utgör en av de viktigaste motorerna för att driva människor och samhälle framåt. I det perspektivet, att man fortsätter att satsa på sektorn, är rollen som övervakare ett viktigt jobb.
Högskoleverket har till uppgift att utvärdera och kvalitetssäkra den högre utbildningen. Vad är kvalitet för dig?
– Den diskussionen kan jag inte ge mig in på, det är för svårt. Vad som är kvalitet på teologiutbildningen, ekonomiutbildningen och ingenjörsutbildningen – ja, det är lite olika saker. Det viktigaste är att HSV har, och kommer att fortsätta, använda oss av aktiva forskare, lärare och studenter i utvärderingarna. Men jag tror i alla fall att vi alla i högskolevärlden accepterar själva grundmodellen. Det satsas nu nästan 50 miljarder av offentliga medel på utbildning och forskning, sedan tillkommer det andra medel också. Och i ett par decennier har vi haft en trend där vi avreglerar och lämnar mer och mer ansvar till lärosätena. Då tror jag att man accepterar kontrollen för att se till att de höga mål vi har ställt upp faktiskt nås.
Har utbildningen blivit bättre eller sämre sedan du var student?
– Både och. Jag började läsa i slutet av 60-talet. Utbildningen var ju bättre i den meningen att vi hade mer kontakttid med föreläsarna. Men å andra sidan tycker jag inte att man ska idealisera den tidens undervisning. Jag vågar nog påstå att det rådde en större tolerans för dålig utbildning då än vad det gör i dag.
Om jag säger studentinflytande, vad säger du då?
– Det är en konstituerande del av högskolan. Med det menar jag att studenter är med och definierar vad man menar med en högskola. Det är liksom inte någon allmänt liberal hållning: ”kom gärna med synpunkter”. Det är ingen högskola om inte studenterna är med och påverkar.
Många studentkårer har uttryckt sin oro för att autonomireformen kommer att innebära en försämring av studentinflytandet. Hur ser du på studenternas rättssäkerhet?
– Beslutet om en ny autonom högskola gör det nödvändigt för varje enskilt lärosäte att skriva sin egen regelsamling. HSV:s uppgift blir då att följa upp varje enskild regelsamling i stället för en nationell. Många områden har liberaliserats, men det står ju ändå väldigt tydligt att studenterna normalt ska ha tre platser i olika beredande och beslutande organ. Så, så oerhört försvagat tycker jag inte att det är.
Men är studentinflytande ett viktigt mått på kvalitet?
– Ja, definitivt. I den mening att om inte lärosätena har studentinflytande, då är det inte en högskola.
Lus-vicen Elisabeth Gehrke, numera vice ordförande för SFS, skvallrade om att hon gett dig en rejäl känga i samband med planerandet av den nya lärarutbildningen i Helsingborg. Hon berättade också att du mejlat henne och tackat efteråt. Hanterar du alltid kritik på det viset?
– Jag har nog inte upplevt det som att hon gav mig en rejäl känga, men jag kan ha glömt. Men visst, om det var en kritisk synpunkt hon hade, hon är ju inte precis buskablyg, och jag tyckte det var klokt sagt så är det inte så ovanligt att jag reagerar på det viset.
Men det ska vara högt i tak?
– Ja, det ska det definitivt vara. Det är ett annat kriterium på lärosätena. De är ju till för att vara en nagel i ögat på samhället, och lärosätena har samtidigt den unika rollen att kritisera hela systemet, inklusive uppdragsgivarna. Det förutsätter i sin tur att det är högt i tak, annars är det inte högskolor, utan i stället ett slags träningsläger med strikta metoder som bara genomförs mekaniskt. Det kan man alltid göra, men det blir inget universitet av det.
Ser du dig som generaldirektör för en statlig myndighet, eller som högsta representant för akademien?
– Det vore dumt att förneka att jag är generaldirektör för HSV. Det är en utvärderingsmyndighet. Men HSV är fullständigt beroende av den akademiska världen när det kommer till utvärderingar och nivåbestämningar. Det måste vara så att HSV är både och. Om man bara är det ena kommer man att missa målet med vår verksamhet. Det är en balansgång.
På presskonferensen i samband med att Krantz presenterade dig sade du att det behövs mer pengar till grundutbildningen. Är det en fråga du kommer att driva som universitetskansler?
– Man kan väl säga att det inte ligger i kanslerns uppgifter att plädera i budgetfrågor. HSV:s uppgifter definieras på ett annat sätt. Men det är klart att jag kommer utnyttja positionen och plattformen för att tala om vad som brister i den svenska högskolan. Svensk utbildning har ett gott rykte, vi har en eftertraktad struktur, men vi har också brister. Framför allt när det gäller de ”torra” områdena, är intensiteten på undervisningen för låg.
Hur ser du på sommarens debatt om antagningsregler?
– Så länge det finns fler sökande än det finns utbildningsplatser kommer det att vara kontroverser kring hur man fördelar utbildningsplatserna. Det svenska antagningssystemet är präglat av ett långt vridet rättvisetänkande som leder till att det blir väldigt kontroversiellt. Om du ser till den stora amerikanska marknaden, där skulle den här debatten inte kunna föras. Där har lärosäten den fulla autonomin att kombinera sin egen studentpool. I Sverige har vi istället det här strikta meritokratiska systemet, som jag förvisso tror att vi vill behålla. Men det leder också till att det blir en strid på kniven till de eftertraktade utbildningarna och de som inte kommer in blir naturligtvis besvikna. Om vi tillät SLU att önska att ”vi vill ha 60/40-fördelning bland könen, och vi behöver några från Norrland och några från Skåne, och vi behöver några från studieovana miljöer och några från studievana miljöer”, skulle det bli en himla debatt. Men jag tror inte att det skulle bli sämre för någon egentligen. Jag tycker att man kunde ha lite mer av alternativa urval i Sverige, det här strikta rättvisetänkandet leder nämligen inte till någon rättvisa.
Du har ju även varit doktorandombudsman, hur ser du på doktorandernas situation i Sverige?
– Den har ju förstärkts väldigt mycket. När jag själv blev Sveriges första doktorandombudsman 1978 startade vi både doktorandråd och föreningar. Det var ett av de tillfällen då man skärpte till doktorandernas situation. Vi fick regering och universitet att se på forskarutbildningen som en riktig utbildning, att det inte bara handlade om att gå bredvid en professor och huxflux kom det en avhandling efter tio år. Sedan dess har det bara stramats åt ytterligare. Det är naturligtvis så att en del av de klassiska problemen i forskarutbildningen kvarstår, att forskare alltid kommer att vara beroende av sin handledare till exempel. Det är en väldigt känslig relation som kräver fungerande säkerhetsnät. Jag är ändå närmast förbluffad över i hur hög grad den relationen fungerar. Doktorandbarometrar visar trots allt på en väldigt hög grad av framgång. Men vi måste ställa kravet på nolltolerans, även om det rör sig om tio procent som råkat illa ut så är det förödande.
Din företrädare började sitt ämbete med att proklamera att han ville banta antalet statliga universitet från 14 till fem. Vad har du för utspel att bjuda på?
– Ja, jag såg det. Jag kan dela hans grundattityd. Jag har varit med om att fusionera två svenska lärosäten, vilket jag tyckte var både intressant och viktigt. Vi måste få till stånd en bättre fungerande högskolemarknad totalt sett. Det kan vi få genom fusioner, specialiseringar, samarbeten, eller nedläggningar, vilket är det minst troliga alternativet. Men att få till en bättre totalt högskolemarknad är essentiellt. Om vi har 40 eller 10 lärosäten i Sverige är en ganska ointresserad fråga, huvudsaken är att det resulterar i en bra utbildning för studenter.
