Det rödgröna valprogrammet inger hopp med löften om att storsatsa på utbildningskvaliteten och införa investeringsstöd. Men när klasstänkandet blir överordnat kommer kvaliteten alltid att bli lidande, skriver Victor Z Hahn.
Hittills har de rödgröna inte antytt att de vill upphäva någon av alliansens viktiga reformer för svensk utbildning.
Det är lugnande. Faktum är att de rödgrönas utbildningspolitiska valmanifest
även har en del styrkor: till exempel vittnar förslaget att införa investeringsstöd och sänkt skatt på studentrum om en medvetenhet vad gäller studenternas situation på många lärosäten (inte minst i Lund).
Tyvärr är högskolepolitiken inte lika imponerande. Å ena sidan påstår de rödgröna att de vill förbättra utbildningen (vilket så klart är värt beröm, i synnerhet som utbildningskvaliteten aldrig haft särskilt hög prioritet på den röda agendan) genom att satsa hundratals miljoner kronor på fler lärarledda timmar och praktiska moment.
Men om kvaliteten nu är så viktig, varför vill de då bygga ut högskolan och
yrkeshögskolan med 6000 platser från 2011?
Högskolan behöver inte expandera – högskolan behöver excellerera!
Detta är den röda utbildningspolitikens eviga akilleshäl: i slutändan hamnar klasstänket, och därmed kvantiteten, alltid främst i det röda medvetandet. Men en högskola vars verksamhet är underordnad klass-, köns- och klimatparadigmet kommer aldrig att bli lika framgångsrik som den högskola vars enda målsättning är att främja utbildningskvaliteten.
Slutligen återstår frågan om vilket parti som kommer att sätta sin prägel på utbildningspolitiken, och vilken person som kommer att styra den, de kommande fyra åren om de rödgröna vinner valet. Inför valet 2006 visste vi på förhand att en alliansseger skulle innebära en folkpartistiskt präglad skol- och utbildningspolitik.
De rödgröna partiernas ovilja att i förväg dela upp departementen mellan sig lämnar utrymme för oro. Vem blir högskole-/utbildningsminister i Mona Sahlins regering? Miljöpartiets Mats Pertoft? Socialdemokraten Mikael Damberg? Marie Granlund kanske?? Eller Vänsterpartiets Rossana Dinamarca?
Jag har diskuterat högskolefrågor med både Mats Pertoft och Mikael Damberg och är övertygad om att båda skulle göra ett bra jobb som minister med ansvar för högskolan i en rödgrön regering.
Men även om Sveriges nästa högskole-/utbildningsminister blir en vänsterpartist, behöver vi nog inte oroa oss för en upprepning av de utbildningspolitiska katastrofåren som rådde inom svenskt utbildningsväsende under den socialdemokratiska ministertrion Tham, Östros och Pagrotsky.
Så länge de gubbarna håller sig på behörigt avstånd från utbildningsdepartementet finns det hopp.
