När alliansen knep makten 2006 närde Johan Thorstensson en förhoppning om att regeringsskiftet åtminstone skulle få positiva konsekvenser för kvaliteten i den högre utbildningen. Efter fyra år av borgerliga ”satsningar” har han tänkt om.
Det ser ut som om Sverige valt ett borgerligt styre igen.
Det är ingen hemlighet att jag oftast befinner mig på vänster sida om mitten i de flesta politiska frågor, men när alliansen fick bilda regering 2006 var min reaktion att det nog åtminstone skulle vara bra för högskolan som är i desperat behov av satsningar på kvalitet i utbildningen – något som flera högerpartier utlovat.
Nu har vi facit i hand för den senaste mandatperioden. Alliansen har också framhållit att de genomfört stora satsningar på högre utbildning, men stämmer verkligen det?
I själva verket har man gjort en stor satsning på väldigt riktade forskningsprojekt – snarast beställningsforskning från statens sida i en tid när man talar vitt och brett om lärosätens autonomi.
Och eftersom det inte är grundforskning det handlar om är det osannolikt att mer än en handfull studenter får direkt nytta av satsningen i sin utbildning. Däremot är det ytterligare något som tar de riktigt prominenta forskarna bort från undervisningen.
Vidare hävdar alliansen att man satsat direkt på utbildningen genom den kvalitetsförstärkning som skjutits till.
Men vad som inte nämns är att alla svenska myndigheter får en konstant beräknad minskning av sina anslag med bibehållet uppdrag genom att man inte helt kompenserar för ökade priser och löner.
Tanken är att myndigheterna ska effektivisera sig nog för att själva kompensera för detta.
Och även om högskoleadministrationen i viss mån kan behandlas på det viset så är det svårt att effektivisera undervisningen. Den satsningen som gjorts särskilt riktad till utbildningen har inte gjort mer än att delvis kompensera för den senare tidens planerade minskning.
Förutom att vilja ha beröm för att man beställer specifik forskning och inte försämrar högskolan mer vill man från borgerligt håll gärna lyfta fram sådana saker som att studenter inte längre måste bidra till organisationerna som företräder dem, att högskolor fått rätt att plocka bort studenternas representation på en del håll och att man kan försätta sig djupare i skuld hos CSN om man vill.
Mindre pratar man om att det trots en studiesocial utredning fortfarande är 30 karensdagar för studenter, att boende fortfarande äter upp en ohållbart stor del av våra pengar eller att för den delen på många håll är svårt att få en bostad alls.
Det är långt ifrån säkert att den högre utbildning hade stärkts särskilt mycket under en rödgrön regering de senaste fyra åren eller att en sådan regering nu skulle ha skapat ny skön värld.
Men efter en mandatperiod av att få veta vad alliansen menar med “kvalitetssatsningar” är jag den här gången inte ens beredd att tycka att valresultatet åtminstone kan vara bra för högskolan.
