Det är fel att tro att införandet av studieavgifter per automatik leder till att antalet utomeuropeiska studenter minskar. Om införandet av avgifterna sker samtidigt som kvaliteten i den svenska högskolan förbättras kan avgifterna rentav leda till att vi får fler internationella studenter. Det skriver Lotta Moberg.
Arbetslösheten i USA verkar ha bitit sig fast just under 10 procent. Det är en skrämmande hög siffra i ett land som traditionellt sett varit stolt över sin dynamiska arbetsmarknad.
Här, precis som i Sverige, blir det allt viktigare att ha en examen från ett universitet eller en högskola för att ens bli kallad till jobbintervju.
Det är en av flera förklaringar till att efterfrågan på utbildning i USA inte dämpas av de skyhöga avgifterna.
Att amerikaner inte får betalt för att studera innebär att de uppmuntras att vårda tiden i plugget.
Oavsett om man fått ett stipendium, arbetat ihop pengar eller tar lån får man snällt gå till ett litet box office (gärna med en check, en antik företeelse för många européer) och betala för sin utbildning.
Betalar inte staten åt en blir tiden och resurserna mer dyrbara. Men allt fler frågar sig nu, hur mycket får det egentligen kosta?
Enligt tidskriften The Economist har vissa delstater sett en 24-faldig ökning av avgifterna för högskolestudenter under de senaste 40 åren. Det kan jämföras med hushållsinkomsterna som ökat 6,5 gånger under samma period.
Nu får studenterna betala omkring 270 000 kronor i årlig studieavgift vid något av de mer kända universiteten.
Men detta pengasprutande är inte resultatet av någon amerikansk laissez-faire-marknad på utbildningsområdet.
Det är som sagt inte bara arbeten med den högsta prestige som har universitetsexamen på sin lista över ansökningskriterier, så även de utan förmögenhet eller utsikter av ett toppjobb söker sig till skolbänken.
En av de viktigaste orsakerna är i stället att regeringen ger ett betydande stöd till verksamheten, både direkt till universiteten men även direkt till studenterna.
Under läsåret 2008-2009 gick nästan 205,6 miljarder kronor, eller 0,2 procent av USA:s BNP, till statliga stipendier för högskolestudenter.
Man lägger alltså mycket krut på att öka efterfrågan på utbildning genom att ge pengar till presumtiva studenter.
Universiteten svarar glatt på denna växande skara vetgiriga med att höja terminskostnaderna.
Regeringen observerar att avgifterna ökar och bidrar därför med mer pengar och så fortsätter symbiosen i en spiral av högre avgifter och större bidrag.
Men det kommer knappast att fortsätta i denna takt.
De som inte lyckas att få stipendium får allt svårare att betala sig in på högskolan.
Därför ser allt fler i USA sig nu omkring efter möjligheter till högkvalitativ utbildning på andra sidan havet.
Det är här som Sverige kommer in i bilden, som ett land med möjlighet att locka till sig många av dessa framtida akademiker och företagare.
När studenter utanför EU/ESS nu måste betala en avgift kan andelen utländska studenter att minska.
Men argumentet att Sverige bör konkurrera med kvalitet i stället för med pris ser stabilt ut i ljuset av de lyktor som allt fler framtida amerikanska studenter nu riktar mot Europa.
Under 2008 var nästan 20 miljoner studenter inskrivna i USA.
De är framtida forskare och professorer som vill ha en utbildning med hög kvalitet, men inte till vilket pris som helst.
För många kommer en svensk avgift att vara högst överkomlig i jämförelse med alternativet på hemmaplan.
Att kunna lita på att tiden spenderas på högkvalitativa studier är dock väsentligt.
De svenska universiteten har därför mycket att vinna på att etablera och upprätthålla ett rykte av hög kvalitet och locka till sig en del av de amerikanska studenter som framöver kommer att söka sig till Europa.
I ljuset av den amerikanska trenden av skyhöga studieavgifter kan vi alltså få fler studenter som väljer att stanna i Sverige, och inte bara kommer över för att förkovra sig i Europeiska turistmål och ölkultur under ett år. Vägen framåt stavas rykte och kvalitet, inte det europeiska gratisalternativet.
