– Horan och madonnan har blivit till salu, sa författaren Kajsa Ekis Ekman under det föredrag som avslutade Genusvetenskapens dag i fredags.
Hon menar att legaliseringsförespråkarnas syn på sex och graviditet som arbete tvingar fattiga kvinnor att betrakta sina kroppar som redskap och behållare.
– Man kan inte gå ut och säga: vi vill tjäna pengar på kvinnors kroppar. Därför uppstod berättelsen om sexarbetaren, som säger att prostitution är något modernt och trevligt.
Kajsa Ekis Ekmans röst vibrerar av patos.
Hon har 15 minuter på sig att återge huvudresonemanget i sin bok ”Varat och varan” och orden faller som kulsprutesalvor över åhörarna.
Hon berättar om hur synen på sex som arbete dök upp i Holland under legaliseringsförberedelserna i början av 1900-talet, och hur prostitution i dag utgör en viktig del av många länders ekonomi.
– Det finns något för alla i den här berättelsen, säger Kajsa Ekis Ekman och fortsätter:
– Till vänstern säger man att det är ett arbete och att de ska organiseras fackligt. Till de liberala säger man att sexarbetaren är en entreprenör och att det är kvinnans fria val. Till de konservativa säger man att det är en privat sak mellan vuxna människor. Motsägelserna är förvirrande, och det är precis det som är meningen. Berättelsen är gjord för att förvirra.
Men trots att debatten signalerar något annat, ser prostitutionen likadan ut i dag som den gjorde för hundra år sedan, enligt Kajsa Ekis Ekman.
Hon exemplifierar med uppmärksammade fall, som polischefen som köpte våldsamt sex av tonåringar.
– Det är fortfarande välbeställda män som köper utsatta kvinnor och barn, säger hon.
I stället är det sättet som prostitutionen rättfärdigas som har förändrats.
– Förr beskrevs prostitutionen som samhällets avlopp, som gjorde att kärnfamiljens män inte behövde våldta anständiga kvinnor. Nu beskrivs den prostituerade som stark och självständig. Och hon säljer inte sig själv, hon säljer sex.
Att kalla prostitution för ett arbete är en försvarsmekanism som länge har använts bland prostituerade, enligt Kajsa Ekis Ekman.
– Man tvingas att göra en skillnad på sig själv och sin kropp, varat och varan. Kvinnorna förtingligar en del av sig själva. Det är det som sexradikalerna idealiserar: att de är proffs.
Men sex är ofrånkomligen något personligt, enligt Kajsa Ekis Ekman. – Om de prostituerade verkligen sålde fem kilo sex, skulle männen inte vilja köpa det. De vill inte ha ett arbete, de vill ha verkliga kvinnor att komma in i, kvinnor som ger sig själva fullt ut och säger: ”Åh, du är den bästa jag har haft”.
Medan dagens debatt accepterar en myt om sex som vilket arbete som helst, ignoreras kunskapen om hur detta skadar de prostituerade, menar hon.
– Det finns forskning som visar på att en av de viktigaste försvarsmekanismerna inom prostitutionen är just den här uppdelningen mellan den man är och det man säljer och vad det innebär. Jag tycker att vi borde prata om det.
En annan global marknad, där kvinnor gör en del av sin person till en vara, är surrogatmödraskapet.
Industrin tog sin början i USA och börjar nu bli en exportvara i Sydostasien, enligt Kajsa Ekis Ekman.
– Återigen måste kvinnan skära av en bit av sig själv för att betrakta den som en vara. Och det är inte något som går av sig självt. Surrogatmödrar i USA går kurser för att lära sig att betrakta sina kroppar som behållare.
Även här framhåller Kajsa Ekis Ekman hur debatten genom motstridiga omskrivningar osynliggör ojämlikheten, att det är fattiga kvinnor i tredje världen som föder rika västerlänningars barn.
– I det konservativa USA sägs det: Du har rätt till ett genetiskt barn, hon bara bär det. Här i Sverige talar man i stället om den nya familjen, där biologin inte spelar någon roll. Vad det inte talas om är vad som verkligen sker: att ett barn säljs, och att kvinnors kroppar görs till behållare, säger Kajsa Ekis Ekman och avslutar:
– Våra kroppar är ingen vara, de är en del av oss och de ska inte vara till salu.
Åhörarna, ett hundratal genusintresserade forskare och studenter, har suttit på helspänn under hela föredraget, som avslutar Genusvetenskapens dag.
Men när applåderna klingar av låter invändningarna inte vänta på sig.
Någon föreslår att ”sexarbetare” är att föredra framför ”prostituerad”, eftersom det senare har en klang av förakt.
Kajsa Ekis Ekman håller inte med.
– För mig är det inget neutralt ord. Det gör mig galen. Jag har en kompis som började strippa när hon var nio och sälja sex när hon var tolv. Att kalla det ett arbete gör mig arg. Ordet skär bort allt som är dåligt med prostitution.
Någon undrar om prostitutionsförespråkarna nödvändigtvis är antifeministiska.
Nog kan de vara feminister, som inte är emot kapitalism?
– För mig handlar feminism om att försvara kvinnor, och jag förstår inte hur den som kallar sig feminist kan vara för prostitution och surrogatmödraskap, som orsakar kvinnor så mycket lidande, svarar Kajsa Ekis Ekman.
Tiina Rosenberg, professor i genusvetenskap vid Lunds universitet, inflikar att den sexradikala traditionen, som inriktat sig på att häva normer om bra och dålig sexualitet, har en svag punkt i att den inte tar hänsyn till de maktförhållanden som sexuella relationer utspelar sig i.
– När du köper en avsugning bidrar du till en global industri som inte ser bra ut. Familj och sex är inte mänskliga rättigheter, säger hon.
Kajsa Ekis Ekman tror att själva grunden till att det uppkommer en industri är att det från början finns en maktojämlikhet i utbytet:
– Jag har funderat över varför inte vänskap blir en industri. Jag tror att det beror på att det från början är en neutral relation, den ena utnyttjar inte den andra. I surrogatmödraskap finns det ett frö till utnyttjande redan innan det blivit en industri.
Genusvetenskapens dag hålls varje år sedan i mitten av 90-talet på Centrum för Genusvetenskap vid Lunds universitet.
Nytt för i år är dock att bjuda in en gäst utifrån.
– Vi tycker att detta är ett aktuellt och viktigt ämne, säger Sara Goodman,en av arrangörerna.
– Syftet med dagen är att samla genusforskare från alla discipliner på universitetet.
Genusvetenskap är ett brett ämne och det här är en chans att mötas och se vad andra gör, avslutar Sara Goodman.
