På fredag är det premiär för Boelspexarnas sjuttonde uppsättning.
105 personer har kämpat med repliker, kostymer, musik, dekor och massa annat för att tillsammans bjuda på en resa till 20-talets Paris.
En elegant Coco Chanel och en mindre elegant Igor Stravinskij äntrar rummet.
Det som kunde vara ett storslaget möte mellan två skaparsjälar blir något helt annat. Kostymkonstnärinnan ackompanjeras av en lantlig 70-tals-Elvis till modernistkompositör som verkar mer intresserad av att vaska skumpa än att avhandla sina revolutionerande ”låtar”.
Lansering med problem
Hursomhelst ska Coco Chanels nya kollektion snart lanseras inför en förväntansfull publik, men naturligtvis uppstår komplikationer i form av romanser, kupper, och andra käppar i modehjulet.
På fredagseftermiddagen bjöd Boel på en försmak av det helt nyskrivna spexet Coco Chanel.
Regissören, som liksom alla andra medarbetare är anonym, verkar laddad.
Varför blev det just Coco Chanel i år?
– 20-talets Paris är roligt när det gäller kläder och miljöer, säger hon. Det är också kul att kunna ha med många kända karaktärer. Och sen är förstås Coco Chanel ganska aktuell, det har kommit tre filmer om henne på sistone.
”Drar på dekorens gränser”
Det är hennes första gång som regissör, men hon har stått på scen med Boelspexarna en gång tidigare – och fler ska det bli. Spexglädjen smittar.
Av naturliga skäl är det ganska hemlighetsfullt om föreställningens detaljer, men regissören kan inte låta bli att hålla fram dekoren:
– Vi drar på dekorens gränser, utan att säga för mycket.
Vad är det bästa med att regissera ett spex?
– Det roligaste är nog att vara på scen tillsammans med alla andra. Att känna gemenskapen och att vi lyckats skapa det här.
