När du har fått avslag på din 114:e ansökan och kravbrevet från CSN dimper ned i brevlådan spelar det tråkiga ordet anställningsbar stor roll.
Det är min första dag på Lunds universitet och vi ska presentera oss och berätta varför vi är här. De flesta säger att de inte har valt utbildningen för att de tror att de ska få något jobb eller en bra lön. Nej, de brinner för ämnet i sig. Läraren nickar bekräftande och säger att om vi har tur så kan vi forska. Två timmar senare är den första veckan med heltidsstudier avslutad.
Förra hösten granskade Riksrevisionen vad universiteten gör för att främja studenternas anställningsbarhet. Resultatet visade på stora skillnader mellan utbildningar när det gäller praktik, gästföreläsningar och studiebesök. Riksrevisonen kritiserade också universiteten för bristande information om arbetsmarknaden till blivande studenter. En färsk undersökning gjord av TCO, Svenskt Näringsliv och det fackliga samarbetet Tria visar att var fjärde student i Sverige inte har någon kontakt med arbetsmarknaden i sin utbildning.
Vissa menar att universitetet inte ska vara en arbetsförmedling, att näringslivet inte ska styra den akademiska friheten, och att bildning är ett mål i sig. Det är rätt, men universiteten har också ett ansvar att visa på vilket sätt som bildningen är användbar i arbetslivet.
Mer praktik är inte alltid lösningen, det finns många kreativa sätt att visa studenterna hur de kan använda sin kunskap i arbetslivet. Samtidigt vore det bra att inleda varje
utbildning med några veckors praktik eller åtminstone ett studiebesök i verkligheten. Då hinner man inse att utbildningen kanske leder till ett kommunkontor i Flen, snarare än en glassig ambassad i Budapest. Så kan man förlika sig med tanken, och ändå bestämma sig för att det faktiskt verkar skitkul oavsett.
Naturligtvis har studenter också ett ansvar. Innan man börjar på en utbildning bör man fundera på vad man vill med sina studier och kolla upp framtidsutsikterna. Men det kunde ha varit lättare. Ofta saknas statistik på hur många examinerade som har fått jobb på utbildningars hemsida. Liksom redovisning av hur många studiebesök, gästföreläsningar och arbetsmarknadsdagar som man kan förvänta sig.
Orättvist nog är det de ekonomiskt svaga som drabbas hårdast. De som inte kommer från ett hem med akademikerföräldrar som tänker taktiskt åt sina barn, som vet vilka utbildningar som leder till jobb. De som trodde på studievägledarna på gymnasiet som upprepade mantrat att det alltid lönar sig med hög utbildning oavsett vad man pluggar.
Det är synd, för om man på allvar menar att man vill locka fler studenter från studieovana hem till universitetet bör det på allvar löna sig att studera.
Liselotte Olsson
Redaktör och ansvarig utgivare
