I Lund slåss konservatism mot nytänkande. Medborgare, politiker och konstidealister bråkar om vad som är bra konst. Men vem avgör vad som är rätt att visa på Konsthallen?
Bruset från Michel Auders filmer studsar mellan fotografier och film-stills från konstnärens dunkelt romantiserade åttiotalsdekadens. Rum och väggar bildar liksom bilderna ett kollage av trettio års livsåskådning. Alla trollbinds dock inte av den nakna verklighet som visas av Andy Warholds franske fotograf och bundsförvant.
– Det är ju rena porren, hör jag en dam säga och vända på klacken. Någon annan säger sig uppskatta konstnärskapet, men inte utställningen.
I ett av vårens avsnitt av Kulturnytt ställdes Holger Radner (FP), ordförande i Kultur- och fritidsnämnden i Lunds kommun inför en viktig fråga. Försöker Lunds kommunpolitiker styra stans fria konstnärliga utbud?
Tidigare hade flera personer vänt sig till Holger Radner med klagomål om Lunds konsthall, åsikter som också visade sig i minskade besökssiffror. Holger Radner tog initiativ till en medborgarundersökning av kommuninvånarnas tankar om lundakulturen. ”Vi i kommun- och fritidsförvaltningen vill inte styra Lunds kulturutbud, däremot vill vi ge en inriktning”, blev hans svar till Kulturnytt.
Undersökningen ser nu ut att genomföras i slutet av hösten, då det också ska bestämmas om de institutioner som fått negativ kritik av lundaborna ska utredas vidare.
– De har sitt arbete att sköta och vi vårt, säger Konsthallens chef Åsa Nacking om kommunalpolitikernas planer.
Det är strax innan öppningen av sommarutställningen med Bruno Knutman och lokalens väggar är ännu vita och tomma. Åsa Nacking och utställningsintendenten Anders Kreuger agerar Konsthallens ansikte utåt, bredvid står Elisabeth Carlström som är intendent i pedagogik och konstpedagogen Ulrika Liljenström. Runt skissbordet planeras utställningsprogrammet med ny och internationell samtidskonst i sikte. Liksom systerverksamheten i Malmö, anpassas allt efter stad och lokal, men den internationella riktningen dominerar i Lund.
– Jag tilldelades tjänsten bland annat tack vare mitt internationella kontaktnät, säger Åsa Nacking.
Sedan starten 1957 har fem personer patrullerat Konsthallens chefspost. Åsa Nacking tycker att den internas statistiken är jämn, men ändå syns kontrasterna mellan de olika periodernas besöksstatistik. 2007 började Konsthallens besökssiffror sjunka kraftigt, i år med ett nästintill halverat publikantal. Åsa Nacking oroas dock inte av statistiken och förklarar att Konsthallen ligger bra till i jämförelse med andra svenska konstinstitutioner.
På andra sidan bordet nickar Anders Kreuger medhållande och önskar en kvalitativ mätning av Sveriges konstinstitutioner i stället för den statistik som i dag helt går efter den fysiska publiken.
– Vi litar på professionellt omdöme; både hos oss själva och i den övriga konstvärlden.
Teamet tycks inte påverkas av syrliga stänk från den lokala kulturdebatten och Anders Kreuger förklarar att lokalpressens åsikter väger lätt i jämförelse med nationella och internationella konstrecensioner.
– Viktigast för oss är att visa vad som ligger rätt i tiden – i konstvärlden, säger Anders Kreuger och fortsätter:
– Konsthallsverksamhet handlar inte alltid bara om vad som är idealiskt för staden i sig.
Lund är en stad som, trots sin storlek, på många plan konkurrerar med stora städer som London och Paris, och därför krävs det också att man marknadsför sig därefter.
– Det finns alltid anledning att utreda en verksamhet, vi vill få en inblick i medborgarnas åsikter säger Holger Radnar och förklarar att Lund kommun har som mål att erbjuda konstupplevelser av hög professionell kvalitet.
På andra sidan stan säger Åsa Nacking att Konsthallen redan gör precis som kommunen vill.
– Vi har fått i uppgift är att variera och värna om institutionen för internationell samtidskonst, säger hon.
Så var skaver skon? Är det när de ”vanliga” kommuninvånarna kommer in i bilden som glaset blir immigt?
– Konsthallens profil behövs i en internationellt orienterad universitetsstad som Lund, menar Gertrud Sandqvist som är konstprofessor vid Konsthögskolan i Malmö.
– Det är att publiken inte tar chansen att gå dit som är problemet.
Enligt kollegan Sven Sandström, professor eremitus i konsthistoria vid Lunds universitet, är det delade åsikter som sätter käppar i lundahjulet. Visst får Konsthallen internationell uppmärksamhet om de prioriterar framtidskonsten, men stadsborna förväntar sig konst som är lätt att förstå. Att Lund är en stad med brist på större konkurrerande verksamhet ser Sven Sandström som en stor anledning till att ingen tidigare satt sig upp mot Konsthallens eventuella svåråtkomlighet.
Klyftan mellan konstvetaren och lundabon verkar vara både bred och djup. Måste det krävas en extra mångfasetterad konst för att kompensera för kommunens i övrigt magra konstutbud?
– Man kan inte tvinga fram en radikal förändring, det räcker med en jämvikt mellan högt och lågt och en anpassning till stadens invånare, tycker Sven Sandström. Alltför stor fokus på det moderna kan få oss att glömma bort det traditionella kulturbeståndet, fortsätter han. Men Sven Sandström förebrår inte konsthallsledningen för dess kamp i att företräda den aktuella konsten, tvärt om.
Det är ovanligt att en kommunal konsthall har en så pass snävt moderniserad och internationell inriktning. Men utställande konstnärer kräver internationell publicitet, kommuninvånarnas åsikter om deras konst påverkar ju knappast dem. Om man ställer ut i Lund så blir man omtalad i London. Men vad tjänar lundaborna på det?
– Att presentera kost är ingen populistisk uppgift där det handlar om att visa det som publiken vill se, påminner Sven Sandström. Om alla önskningar uppfylls så försvinner också utmaningen med konsthallsbesöket och dess mening försvinner.
Själv ställer jag mig frågan om Lunds Konsthall inte ställs inför dubbeljobbet att agera både konstmuseum och modern konsthall. Gränsen för hur brett kulturspektrum som möjligen kan rymmas under ett och samma tak verkar inte finnas.
Måns Wrange är rektor för Kungliga Konsthögskolan. I Stockholms universitets antologi om utställningsmediet (2000) jämför han arrangemanget av en utställning med konstnärskapet i sig:
”Måhända att frågan om utställningen är en konstform helt enkelt är meningslös? Den rätta frågan borde kanske i stället vara: Är det intressant?”
Återigen är det den gyllene balansen mellan himmel och hav som bör ligga i sikte. Men först av allt bör vi, som Måns Wrange, ställa oss frågan om vad som egentligen är intressant – för Lund.
