Nästan nio av tio studenter valde att stanna kvar i Studentlund. Framgången för mini-obligatoriet är glädjande. Men nu måste de unkna resterna kastas ut.
Plötsligt förändras någonting i de unga kvinnornas blickar.
För någon minut sedan har de entusiastsiskt berättat om varför de har köat hela natten utanför Göteborgs nation för att köpa eftersläppsbiljetter till GA-balen. De har pratat om förväntningar, gemenskapen i kylan och om inte hypen ändå har gått lite överstyr.
Sedan blir de tysta, avvaktande. De skruvar på sig där i den fuktiga förmiddagen på Östra Vallgatan.
Anledningen är att jag har frågat vad de heter.
De köande är inte ensamma om att tveka när Lundagård vill berätta vilka det är som står bakom åsikter och berättelser vi publicerar.
Det hände under arbetet med reportaget om fusk som du hittar i denna tidning. Det hände när vi ville berätta om skuggdoktorander i förra numret. Och det hände hundratals gånger innan dess. Tipsen strömmar in, men fruktansvärt få vill öppet stå för det de säger.
Ofta är det rädsla som ligger bakom. Andra gånger går anonymiteten på en bekvämlighetens slentrian.
Oavsett vilket är oviljan förödande för öppenheten, förtroendet och möjligheten till ansvarsutkrävande.
Problemet är inte unikt för Akademiska föreningen, kårerna och nationerna. Det är plågsamt levande även på universitetet. Att rädslan frodas där är skrämmande.
Men Lunds universitet är en koloss, och förändringar måste börja någonstans. Jag tror att den skulle kunna börja i Studentlund.
Arbetet med att forma samarbetsorganet visade att det finns potential att förändra, det finns handlingskraft. Synd då att förändringsarbetet hittills varit fokuserat kring mantrat: ”Vi måste bli bättre på att visa vad vi gör”. Plågsamt sällan säger någon: ”Vi måste bli bättre på att förändra det vi gör.”
När nationerna vägrar lämna ut dokumenten som visar var medlemmarnas pengar tar vägen och kårerna ständigt hänvisar mediefrågor till ordförandena är det uppenbart att tystnadens och slutenhetens regim lever kvar. Det är en attityd som får människor att vägra uppge sina namn efter en natts väntan på balbiljetter.
Samtidigt säger sig Akademiska föreningen ha breddat sin verksamhet, men kvinnor hålls kvar i skuggan i organisationens mest kända utskott: Lundaspexarna.
Det är oacceptabelt att diskriminerande sedvänjor tillåts leva vidare i organisationer som säger sig finnas till för alla studenter. Om Studentlund ska locka folk framöver måste hörnen rensas och de unkna resterna kastas ut.
Ett tecken på att någonting kan vara på väg att hända är att Toddyspexarna, som tidigare var en del av Medicinska föreningen, kommer låta kvinnor ta plats på scen i vår.
Det kan du läsa mer om här på Lundagard.se. Nu vill vi också veta vad du tycker!
Gustaf Eriksson
Webbredaktör
