Medan folkbildare och tyckare slåss om rampljuset, smyger andra forskare undan i rädsla för att bli vulgariserade. Hur möter vi vetenskapen i media? Följ med på forskningens väg från skrivbord till köksbord.
Tomatgener, farliga födelsemärken och sexbrott bland unga. Det är några av de forskningsrön från Lunds universitet som skapat rubriker i dagspressen det senaste läsåret. Att föra ut sina kunskaper till allmänheten kallas för ”den tredje uppgiften” och är universitetets viktigaste uppdrag vid sidan av forskning och undervisning.
På kommunikationsavdelningen på Lunds universitet jobbar Ulrika Oredsson. I hennes arbetsuppgifter ingår bland annat att skriva pressmeddelanden, svara på frågor om universitetet, hjälpa medieovana forskare att nå ut med sina budskap och att föra vidare journalister till forskare med specialkunskaper.
– Vi använder oss av klassisk nyhetsvärdering. Men det är viktigt för universitetet att visa bredden på verksamheten. Till och med om det skulle handla om någon liten preposition, finns det alltid specialtidningar som nappar, säger hon.
Som nästa länk i kedjan mellan forskare och vetgirig allmänhet sitter Ulrika Engström, redaktör på SVT:s magasin Vetenskapens värld. Enligt henne kan man se två vitt skilda drag hos den forskning som attraherar oss. Det ena är närhet.
– Sådant som påverkar min vardag intresserar mig, som fiffiga uppfinningar. Varför sover man sämre om man har ätit mycket, till exempel? Djur är bra också. Vi får alltid mycket tittare när det handlar om hundar.
Det andra draget som triggar nyfikenheten kallar Ulrika Engström ”världsbildsbyggande”. Där hittar vi de stora upptäckterna inom ämnen som fysik och biologi.
– Det är sådant som får en att förstå världen på ett annat sätt, som om man hittar nya urtidsdjur eller kommer fram till något nytt om vad universum är.
Men det betyder så klart inte att alla som sitter och klurar på elementarpartiklar får påhälsning av ett SVT-team. Ulrika Engström påpekar att mycket forskning är små byggstenar i en enorm teori som till slut leder till ett genombrott. Ulrika säger att hon brukar börja med att titta i de stora forskningstidskrifterna för att ta reda på vad som är stort nog för att ha allmänintresse.
– För att ett forskningsresultat ska publiceras i någon av dem ska det vara ett avgörande genombrott, så det innebär att det redan har genomgått en svår prövning.
Men det räcker inte att ett resultat har betydelse inom forskarvärlden. Ibland får kunskapens värde ge vika för humorns, estetikens och begriplighetens.
– En del av våra nyhetstelegram är bara 20 sekunder långa. De måste bygga på bra bildmaterial och gå snabbt att förstå. För ett tag sen berättade vi exempelvis om hajar som kunde göra jungfrufödsel. Det är ju inte den viktigaste nyheten, säger Ulrika Engström.
Forskarrön inom medicin och teknik dominerar på nyhetsplats. Ulrika Engström menar att vetenskapsredaktionerna har fått en starkare ställning de senaste åren och att naturvetenskap tidigare var en bristvara i media. ”Ett demokratiskt vakuum”, kallar hon det.
– Mycket i vårt samhälle bygger på teknik och naturvetenskap. Folk behöver veta: Vad händer egentligen med kärnkraften? Varför ska vi satsa pengar i rymdforskningen?
Men forskning har andra funktioner i media än att presentera banbrytande upptäckter.
– Samhällsvetare används ofta som experter i fördjupning till nyheter som inte direkt bygger på deras forskningsresultat. Humanister skriver ofta själva på kultursidorna, berättar Ulrika Oredsson på kommunikationsavdelningen i Lund.
Den enskilda forskarpersonligheten har också betydelse. I kommunikationsavdelningens medieanalyser kan man se tecken på att uppmärksamheten i stor utsträckning koncentreras till enskilda forskare.
På teologiska institutionen i Lund sitter etikforskaren Ann Heberlein och islamologen Jonas Otterbeck. De är båda exempel på forskare som aktivt arbetar för att nå ut till allmänheten med sin forskning.
Jonas Otterbeck slänger fram sin nyutkomna bok ”Samtidsislam” på bordet.
– När jag skriver den här, då ringer de från en tidskrift och frågar om inte jag kan skriva en artikel. När jag har gjort det, vet andra journalister att boken ska komma ut och då kanske jag blir uppringd igen.
– Det är ett sätt att initiera en debatt själv. Vi har ett ansvar att lyfta viktiga frågor, säger Ann Heberlein.
Men det finns gott om forskare som tvekar inför kontakten med medierna.
– Det finns ett par olika traditioner i forskningsvärlden, säger Jonas Otterbeck och exemplifierar med Jan Hjärpe, professor emeritus i islamologi på samma institution:
– Han är en folkbildare i själen. Sen finns den andra traditionen, som skyr media och tycker att det är en genre som vulgariserar deras forskning.
Att det blir förenklat när man talar med media är något man får räkna med, menar han.
– Media innebär ett vågspel. Där man själv är utbildad att väga ord på guldvåg och föra längre resonemang, så blir det ett genrebyte när man ska uttala sig i media och får tre citat.
Medias dramaturgi lämnar inte mycket utrymme för nyanseringar, vilket kan leda till att läsaren får en skev bild av debatten. Jonas Otterbeck tar ett exempel:
– Säg att debattören Andreas Malm säger något om det liberala samhället – välgrundat, men tillspetsat. Sen säger en sverigedemokrat att Malm är galen, och sen säger Andreas Malm att sverigedemokraten är galen. Då ringer media mig och säger att de ”behöver en neutral röst”. Så får jag gå in som den objektiva experten – en tacksam roll i och för sig, för då är det ingen som angriper mig.
Ann Heberlein hamnar ofta i en av extrempositionerna i stället.
– Jag kan tycka att jag orättvist hamnar som representant för något som jag inte tycker att jag representerar. Att jag är kristen gör ibland att jag tillskrivs sådant som att vara mot homosexualitet. Det är helt bisarrt.
I bloggar och kommentarsfält blir debattstereotyperna ännu hårdare.
– Att säga något om islam i media idag kan innebära att bli hudflängd på nätet, säger Jonas Otterbeck.
– På Flashback har folk skrivit att jag ljög om min doktorsgrad, att jag hade spökskrivare och att de önskade att jag skulle dö, berättar Ann Heberlein.
Jonas Otterbeck tycker att bloggosfären har blivit en ”idiotförklararvärld”.
– Jag har en kamrat vars favorithobby var att åka till ett kallbadhus och trissa igång gubbarna där genom att säga något om muslimer eller invandrare. Det som sades i bastun var inte mildare, men nu sitter någon och skriver de där grejorna så att alla kan läsa. Internet har blivit en gigantisk bastu.
Ulrika Engström känner igen oron hos forskarna.
– Jag vet forskare som har varit livrädda inför en intervju, de har varit för nervösa för att kunna vara med. Doktorander är ofta ännu mer räddhågsna. De vill inte komma ut i fikarummet dagen efter och ha sagt något som är fel, säger hon och tillägger:
– Min personliga erfarenhet är att ju högre upp i rang man kommer – professorer och nobelpristagare – desto mer tillåter de sig att förenkla.
Kanske är detta förklaringen till den dominans av äldre män som kan skönjas i kommunikationsavdelningens listor över vilka av Lunds forskare som syns mest i media. I toppskiktet av den akademiska hierarkin är snittåldern hög och män är fortfarande kraftigt överrepresenterade.
Att vissa forskare helt enkelt gör sig bättre i media kan leda till en skev bild av vilken uppfattning som egentligen är bäst underbyggd, tror Ulrika Engström.
– Risken är att man återvänder till en forskare som uttrycker sig väl gång på gång, fast hans eller hennes bild inte alls är okontroversiell.
Men varför är det så viktigt att fler forskare kommer till tals? Ulrika Engström tycker att de forskare som gömmer sig på kammaren i rädsla för förenklingar borde ta sin tredje uppgift på allvar.
– Forskning har statliga medel. Jag tycker att de har en skyldighet att delta i ett offentligt samtal om sin forskning.
