”Lilla journalistjänta, kom tillbaka när du blivit lite äldre.” Åldersdissarna har fått Sara Nygren att leverera mängder av halvsanningar under sin praktik. Det är trist. Men allra tråkigast är det för dem som är för gamla för att lyssna på nytänkande.
Jag sitter vid mitt stora skrivbord uppe på redaktionen på Borås tidning. Journalistpraktiken, kronan på verket, som jag har varit på i några veckor nu. Kommit in i jobbet. Trivs. Producerar.
Utanför mitt fönster står Pinocchio, Borås försök till skrytig symbolstaty. Det regnar, såklart.
Den stora näsan tornar upp sig till en tagg i ögat på mig. En påminnelse om det där med sanningen.
Det finns två saker jag ljuger om, konstant, när jag är ute och gör intervjuer.
1: Min ålder och 2: Hur länge jag varit på tidningen.
För ärligt talat, – det där med att vara på en arbetsplats fast också vara student, praktikant, eller ens bara ny – vilken skitsituation det är.
Eller, ljuger är väl en överdrift. Det är mer att jag glider på sanningen (”Jo men jag har varit här ett tag nu”) Eller undviker den. (”Höhö, ja man är ju inte tjugo längre…”)
När jag skrev en krönika strax innan valet fick jag min första åldersdiss på pränt. Storyn var lika simpel som kontroversiell: SD ljuger. De hävdar att svenskarna blir allt mer otrygga, men Brottsförebyggande rådet säger tvärt om.
Responsen i kommentarsfälten: Lilla journalistjänta, kom tillbaka när du blivit lite äldre.
Och som reporter händer det titt som tätt. Man ringer någon om en intervju och de svarar: Jag brukar ju prata med Berra/Conny/Berit, har ingen av dem tid? Du som är så ung, kan du verkligen något om konst/cancer/politik/bilar?
Suck.
Klart jag inte kan. Klart jag inte vet hur det är att ha cancer. Men jag kan skriva artikeln. Kan ställa frågorna. Journalistik är nämligen ingen jävla Jeopardy. Vi sysslar inte med svar. Vi sysslar med frågor. Och det gäller ju även för andra nyingar. Bara för att man ännu inte fått lära sig hur man löser uppgifterna på just den här arbetsplatsen, betyder inte att man inte löser dem alls.
Det är nog vidrigt att vara ny, internt. Man vill inget annat än att prestera direkt men tvingas ändå bete sig som en ettrig liten praoelev och fråga om precis allting. För man vet inte var toaletterna ligger. Och man vet inte att man satt sig på redaktionschefens plats i matsalen.
Man vet inte hur man loggar in i alla system. Och man vet verkligen inte hur man får igång sin mejl. Man hade kanske kunnat räkna ut att sladden till motorvärmaren inte borde dragits ur i farten, men mycket annat vet folk bara för att de varit här länge.
Men hur ska man då lugna undrande åldersfascister? ”Hörrödu jag är visserligen bara 23 men… jag ska bättra mig!”
Man kommer liksom inte undan. Och det gör mig extra förbannad, eftersom ålder och erfarenhet oftast säger rätt lite om vare sig hängivenhet, talang eller prestation.
En fast tjänst, i synnerhet på ett medieföretag, betyder sällan att man är oumbärlig. Snarare betyder det att man fick sin anställning innan dagens arbetsmarknad tog sin form på allvar.
Kanske betyder det rent av att man är för rutinerad för att lägga märke till att man löst samma problem på samma sätt, några gånger för mycket.
Och kanske finns det då till och med saker att tjäna på att lyssna på någon som inte har facit, men som har lite annat gött.
Färska idéer, till exempel.
