För att en student ska kunna fällas för fusk måste det vara ställt bortom rimligt tvivel att den misstänkte hade för uppsåt att fuska. Det är i många fall omöjligt att bevisa, men disciplinnämnden är medveten om svårigheterna. Trots det är det en mardröm att utan skuld hamna på den anklagades bänk. Det skriver Victor Z Hahn.
En gång i femman blev jag oskyldigt anklagad för fusk. En klasskamrat – vi kan kalla honom Max eftersom han hette så – ville hämnas på mig för att han inte blev bjuden till mitt 11-årskalas.
Mitt under ett matteprov viskade han högt och tydligt “Psst, Victor!” så att fröken hörde, varpå han kastade iväg en liten fusklapp så att den landade på min bänk.
Fröken slängde sig genast över lappen och vecklade ut den. Både jag och Max fick provpappren sönderrivna och telefonsamtal hem.
Att bli oskyldigt anklagad för fusk är en mardröm. I det senaste numret av Lundagård kunde vi läsa om Emma, som under sin sista termin anklagades för att ha fuskat på en tenta.
Skälet: hennes svar var för bra och utförligt för att examinatorn skulle kunna godta det som äkta.
Det Emma råkade ut för är måhända ovanligt, men långt ifrån omöjligt. Att bli misstänkt för att ha fuskat på en sals- eller hemtenta är betydligt lättare hänt än vad som går att föreställa sig.
Under mitt år som studentrepresentant i disciplinnämnden beslutade nämnden om påföljder i ett flertal ärenden från samtliga av de sex kategorier som satts upp av Högskoleverket. Ord stod mot ord: studenten mot studierektorn, utbytesstudenten mot uppsatshandledaren, kandidatstudenten mot klasskamraten.
Inte sällan blev intrycket utslagsgivande: när man står anklagad är trovärdighet, äkthet och förmågan att inge förtroende a och o. Vissa undrar nog: Är det rättssäkert?. Kan ett sådant system någonsin bli 100 procent vattentätt?
Det blir det så klart aldrig. Men just därför, för att nämnden är medveten om sina brister och det faktum att det aldrig går att vara helt säker på någons skuld (eller oskuld), ökar rättssäkerheten.
I fall där någons skuld inte är ställd bortom rimliga tvivel så friar man. Och med skuld avses uppsåt. Har man inte haft för avsikt att fuska så är man inte heller skyldig.
Och eftersom det kan vara svårt, ibland rent av omöjligt, att vara säker på om uppsåt förelegat eller ej, har det nog oftare inträffat att en skyldig friats än att en oskyldig fällts. Också Emma friades.
Nu letar hon efter en examinator som kan tänkas vilja ge henne en rättvis rättning av tentan.
Hur slutade då historien om mig och Max? Den reddes faktiskt upp så till vida att fröken fick reda på hur allt låg till. Men Max var nöjd, han hade fått sin hämnd.
Själv kände jag mig förorättad, förbannad och fruktansvärt orättvist behandlad. Än i dag går det som en arg ilning genom mig varje gång jag tänker på den där dagen. För så är det när man blivit oskyldigt anklagad för något. Även om man blir friad får historien inte något lyckligt slut; frustrationen över att ha tvingats stå till svars för något man inte gjort sig skyldig till försvinner aldrig.
Men min fröken gjorde helt rätt som rev sönder mitt prov när hon trodde att jag hade fuskat, och uppsatshandledare som misstänker att regelbrott bakom tenta- eller uppsatsresultat gör helt rätt i att anmäla det.
Så länge ledamöterna i nämnden själva är medvetna om att det aldrig går att fastställa någons skuld med 100-procentig säkerhet, finns det heller ingen anledning att tvivla på att de gör ett bra jobb.
