Med vilken rätt ifrågasätter Lundagård ”diskriminerande sedvänjor” inom studentorganisationer i Lund? Och ska man inte få vara anonym när man tipsar eller framträder i tidningen? Frågorna har ställts under den senaste tidens debatt på lundagard.se.
Saken är den att Lundagård aldrig har varit ”bara” sin redaktion.
Den som någon gång har suttit och bläddrat i de gulnade, åldersdoftande blad som är Lundagård från förr, inser ganska snabbt att Lundagård i många år har bestått av i princip en sak: tyckande.
Och det har inte endast bestått i tyckande från redaktörer eller andra till tidningen bundna skribenter. Nej, här har alltid tidningens läsare, studenterna i Lund, kunnat komma till tals.
Oavsett om det har handlat om motvilja att få in kvinnliga studenter i Lunds studentsångarförening på 20-talet, eller upprörda röster mot ”snusk” i tidningen på 50-talet, så har Lundagårds spalter upplåtits för allehanda åsikter.
Ofta har de som tyckt till varit anonyma i tidningens barndom, en del artiklar var undertecknade med skribentens namn, minst lika många bar endast en signatur eller pseudonym.
I alla tider har skribenterna älskat att hata Lundagård och alltid har det varit fritt fram att skriva en rad och berätta hur mycket man ogillar tidningen, antingen i den tryckta upplagan eller på webben.
I det senaste fallet går debattens vågor ännu höga: hur kan Lundagård, som studenternas röst, ifrågasätta själva studenterna och deras liv och sociala institutioner? Och vad är det för fel på fina traditioner? Borde dessutom inte Lundagård förstå att med sensationsjournalistik vinner man inga förtroenden, än mindre studenter som vågar stoltsera med sina namn i tryck?
På många plan har debattörerna rätt och på andra plan har Lundagårds redaktion rätt.
Ja, det kan vara trevligt med män som klär ut sig till kvinnor på scen.
Ja, det kan också anses gammaldags att inte tillåta kvinnor att stå på samma scen.
Samtidigt är det en skrämmande utveckling att studentorganisationerna och studenterna själva inte vågar stå för det de gör eller tycker med sina namn.
Det handlar inte om att man inte skulle få vara anonym i tidningen eller med sitt tips! Det är självklart att man får.
Däremot handlar det om att något har skett, när anonymiseringen tilltar.
I en ledare framstår det som att Lundagårds redaktion menar att detta delvis kan härledas till bristande insyn och jämlikhet i studentorganisationerna.
Debattörerna på Lundagård menar att det lika gärna kan bero på att Lundagård agerar på ett sätt som många vänder sig emot, som ger tidningen minskat förtroende.
Om det är på det viset så är det otroligt allvarligt. För så här är det: Ordet är fritt. Lundagård ska alltid vara ”ett språkrör för alla intressen, idéer och strävanden, som göra sig gällande inom Lunds studentkår” (från första numret i mars 1920).
Om Lundagård inte kan leva upp till sin vackra paroll så är tidningen illa ute.
Å andra sidan måste den senaste debatten vara i alla fall ett tecken på motsatsen.
Läs de debatterade texterna här:
Lundaspexarna behöver en make-over
