Efter uppståndelsen kring rektorns väg till professorsutnämningen är det frestande att önska sig ett samhälle helt fritt från titlar. Men det är att skjuta bredvid målet. Det är nämligen inte alls titlarna som är problemet, skriver Lotta Moberg.
Om en titel kan vara värd mindre än bläcket den är skriven med kan vi lika gärna göra oss av med titlarna helt och hållet.
Det är en slutsats som besvikelsen efter anklagelserna om felaktigheter i rektor Per Erikssons meritförteckning kan leda till.
Erik Neppelberg driver tesen att det gör oss alla en otjänst att en person genom sitt cv kan framstå som mer intressant för en arbetsgivare, då detta sker på bekostnad av någon annan. Alla ska få samma chans att visa vad man går för.
Men i själva verket skulle en titellös värld vara full av förvirring och riktiga orättvisor.
Föreställ dig att en arbetsgivare, som vill ha en person med kassavana och en ekonomiexamen till sin affär, får veta att ”Nejdu, i dagens rättvisa samhälle har vi lagt av med titlar som ekonom, och kassaansvarig, som tidigare fanns på meritlistan. Du får istället en lista med retuscherade namn och personnummer på de som söker jobbet, sedan är det bara att ge varje person en redig chans.”
Gissa en gång huruvida butiksägaren genomgår denna fem månaders långa heltidsprocess, eller bara anställer sitt kusinbarn som nog kan lära sig jobbet på lika lång tid. Är det rättvist mot den ekonom från Lunds universitet som är både kassavan och sjukt trevlig?
Jag tycker personligen att det känns skönt att gå för att läka mig till en som kan titulera sig läkare, hellre än att alla ska få samma chans att oprerera bort min blindtarm, hur roligt detta än må vara för en lekman.
Men även om vi inte haft licenser för allt från tandläkare till hovslagare skulle vi inte stå utan titlar.
I stället skulle det ganska snabbt framgå vilken information som folk verkligen är intresserad av då otaliga privata ratingfirmor skulle blomstra just på dessa områden. Ett utmärkt exempel är den växande skara sidor som rankar biståndsorganisationer, för dem som vill veta att deras donationer hanteras av pålitligt folk.
Kanske skulle denna värld få oss att inse att det aldrig kommer att finnas varken någon Gud eller statsmakt som vet allt om folks kvaliteter och kompetenser, och att det är upp till oss själva att solla i slasket.
Vi har tack och lov friheten att betitla oss själva som ledare vara hemmasnickrade obskyra organisationer, utan att det ar osant.
Därför måste vi inse att problemet inte är titlarna, lika lite som det är ett problem att ni kan tro att jag att ”USA-expert” om jag så låter betitla mig efter tre månader i staterna.
I stället uppstår problemen när vi godtroget antar att någon högre instans och myndighet måste ha utsett alla dessa titelbärare, som därmed måste vara pålitliga.
Det är i stället vår godtrogna inställning till titlar som gör det lönsamt att skriva till allt möjligt på ett cv för att förlänga det.
Skulle inte belöningen får denna kreativitet vara så stor skulle vi se mindre av det. Genomskådar vi blasktitlar på ett cv blir det personen med ihåliga utnämningar som får stå med lång näsa.
Sven-Otto Littorin hann vara arbetsmarknadsminister i åtta månader innan det blev känt att han skaffat en examen från Fairfax University, som inte godkänts av de amerikanska myndigheterna.
Utan den respekt vi har för akademiska titlar hade en examen därifrån snabbt genomskådats och konkurrerats ut vid dess första intåg på marknaden.
Ett utmärkt sätt att hindra folk från att ljuga sig till poster är att se till att den moraliska kostnaden för detta beteende avskräcker mer än statusen av jobbet lockar.
Straffet kan bestå i av avsked, tillräckligt fördömande artiklar eller en förlust i tillit bland studenter och kollegor.
Det är så ett framgångsrikt samhälle fungerar; de som missbrukar information för svara för det inför alla.
Det betyder inte att informationskanalerna ska avklippas.
