Det är inte säkert att Per Eriksson skulle vara en bättre rektor med fler vetenskapliga artiklar i bagaget. Men fokuseringen på hans titel visar på en stelhet som är förödande för effektiviteten och kreativiteten på universitetet.
Det allvarligaste är dock att kårerna härmar universitet i stället för att gå sin egen väg, skriver Johan Thorstensson.
Som alla andra förväntas jag antagligen kommentera huruvida rektor Per Eriksson borde fått sin professorstitel eller inte.
Men det är ett område som jag tänker lämna för att i stället beklaga mig över organisationen inom högre utbildning för att avsluta med känga till studentkårerna.
En fråga som lyfts i samband med diskussionen om Pers professorstitel är hur stor roll den spelade för hans utnämnande till rektor vid Lunds universitet. Sydsvenskan går så långt som att säga att det var avgörande. Personer inblandade i processen ger en mer nyanserad bild.
Oavsett anser jag att det här är en viktig fråga.
Inte för att det spelar någon större roll varför just Per fick jobbet som rektor utan för att det är relevant att fråga sig vad för kompetens man söker hos ledare inom akademin.
Själv har jag haft förmånen att arbeta med många personer som varit väldigt duktiga ledare, många som varit duktiga förvaltare och administratörer och många som varit skickliga och erfarna forskare och lärare.
Det är långt ifrån alltid detta sammanfaller.
Hade en större forskarkompentens inom signalteknik gjort Per mer lämpad att hantera resursfördelning?
Måste han ha varit huvudhandledare för dussinet doktorander för att förstå vikten av en strukturerad forskarutbildning?
Och måste han ha varit kursansvarig ett par år för att kunna förstå studenter på grundnivå?
Problematiken återfinns på alla nivåer inom universitetet. I första hand premieras ofta akademisk titel.
Professorer behandlas som renässansmänniskor som sitter inne på alla svar – adjunkter kan man placera där man måste han någon men det verkar inte särskilt viktigt.
I andra hand belönas administration och byråkratiskt tänkande. Kom väl överens med administrationen och var beredd att skriva långa inriktningsdokument så kommer du långt.
Att ha visioner och vilja utveckla organisationen är sällan något man kommer långt med. Man har ju inte tillräckliga meriter.
Man är inte bra nog på att forska inom ett smalt ämnesfält – hur ska man då kunna leda en organisation?
Studentkårerna fyller en spännande roll i sammanhanget. De är duktiga på att integrera sig själva i universitetet vilket för med sig det goda att de kan agera utvecklande drivkraft.
Men samtidigt har lärosätets stelhet förts över till studentkårerna.
Universitetet kan inte bygga om sig till en smidig organisation – delvis på grund av en massa regler som inte togs bort med autonomipropositionen och som tvingar alla myndigheter att vara omodernt byråkratiska.
Men kårerna behöver inte lägga sådan vikt vid arkiverande av protokoll, handläggning av planer och hanterande av kontrollinstanser.
Här är jag medveten om att jag ska göra åtminstone ett undantag i min kritik av Lunds kårer – Lundaekonomerna har en mycket mer modern organisation och en del andra kårer gör trevande försök.
Kanske skulle vi kunna åstadkomma mycket mer om varje institution, fakultet, studentkår och andra organisatoriska delar funderade på vad de faktiskt vill göra och sedan utgår från det i stället för att låta sig styras av förutfattade meningar om vad som krävs för att vara demokratisk eller ha nog med kompetens.
