Ett 90-tal dränkt av ironi övergick så småningom i ett kulturklimat där det allvarliga får ta plats. Men studenttiden måste fortfarande vara fri från bekymmer, åtminstone när det inte handlar om paneldebatter i Cafe Athen. Det skriver Ida Ölmedal.
På onsdag är det internationella aidsdagen. Från Radio AF:s lilla telefonskrubb ringer jag upp författaren Steve Sjöquist, författare till ett flertal böcker om att ha hiv. Jag vill prata om hans sjukdom. Steve är mer angelägen om att prata om studentvärldens sjukdom: bristen på allvar.
I vissa delar av världen isoleras hivdrabbade för att tabut mot sex är så stort. Här lärde vi oss att trä kondomer på grönsaker redan på högstadiet. Det är inte smittan vi inte vågar tala om, det är det som händer sedan. Det är döden, smärtan och rädslan som bygger murar, och det gäller inte bara hivdrabbade.
Steves mjuka röst hugger som en kniv i mig. Allvaret är vår tids största tabu. Och kanske är vi studenter ovanligt duktiga på att vara käcka och tjenaläget.
Studenttiden i Lund ska vara bekymmersfri, måste vara bekymmersfri, den som inte passar in får dra till Malmö.
Själv sitter jag som bäst och grubblar över hur jag ska lyckas presentera ett radioprogram om sjukdom och död till Kerberos snärtiga jingel. Och över hur jag ska lyckas väva skyddslager av raljans och ordlekar kring mina funderingar i den där studentlivskrönikan. Så att ni inte tycker att jag är pretentiös eller naiv eller too much.
Andras problem kan vi möjligen prata om, åtminstone på paneldebatter i Aten med betryggande teoretiska förklaringsramar att luta oss mot. Aids i Afrika och påven och kondomer avhandlas med stadiga röster. Det är när det gäller oss själva, vår egen ensamhet och bräcklighet, som vi tar betäckning bakom glättiga tillrop och ironiska hashtags.
Det finns en enkel förklaring till att det här är så svårt: Att vara allvarlig är att vara sårbar. Det är att peka på sitt hjärta och säga ”titta, där bultar det”. Man vill inte vara ung och arg. Man vill inte brinna för något. Man vill vara sval och sofistikerad och oberörd.
Jag vet inte om den existentiella förlamningen verkligen har gått längre bland studenter än någon annanstans. Men på ett och annat håll i kulturvärlden har det ändå gått att skönja ett uppvaknande.
I Henrik Schyfferts bild av 90-talsironins uppgång och fall utgör Fucking Åmål dödsstöten. Man kan peka vidare på hur Annika Norlins oinlindade raktuppochner-texter blev kreddiga, och hur Alex Schulman plötsligt slutade vara elak och i stället skrev en roman om sin bortgångna pappa.
Om det då inte händer mer i studenternas kulturliv kan det väl bara bero på traditionens tröghet. Spexhumorn är ett exempel. Ännu bjuds det hellre på ordvitsar än på satir när stadens unga intellektuella bjuder varandra till skrattfest i borgen. Humorn sägs ibland vara samhällets ventil. Om det som verkligen betyder något inte ens får vidröras där, när ska vi då våga tala om det?
För till sist är det vad allvar handlar om, att erkänna att något spelar roll. Det gör att det är skrämmande nära besläktat med ansvaret. Kanske är det dags för oss att sluta vara fega.
