I många av Lunds studentorganisationer pågår just nu ett intensivt arbete för att besätta poster inför nästa termin. Samtidigt höjs kritiska röster mot den bristande etniska mångfalden på nationerna. Men härkomst får inte bli ett urvalskriterium, skriver Victor Z Hahn.
Just nu arbetar nationernas och kårernas valberedningar för fullt med att hitta, välja och nominera lämpliga kandidater till olika förtroendeposter inom sina respektive föreningar.
Förra året när det var rekryteringssäsong skrev jag en krönika där jag argumenterade emot att valberedningar i studentlivet bör fästa vikt vid sökandes kön i sina bedömningar av olika kandidaturer.
En del läsare tolkade min kritik av jämställdhetsfixeringen, och särskilt kvotering, som en sorts likgiltighet inför jämställdhetsfrågorna. Men att vara emot fixeringen vid jämställdhet är inte detsamma som att vara emot jämställdhet. Långt ifrån.
Jag är emot jämställdhetsfixeringen just för att jag tror att jämställdhet uppnås snabbast och smidigast när vi slutar beakta om den sökande är en man eller en kvinna.
Samma sak borde förstås gälla även andra minoritetsgrupper.
I måndags kunde vi läsa i Sydsvenskan om att endast ett fåtal nationsaktiva i Lund har rötter i andra länder. På nationerna Malmös och Hallands har bara var tjugonde aktiv utomnordiskt påbrå.
Andelen med invandrarbakgrund avtar dessutom ju högre upp i hierarkin man går. På Västgöta nation har bara tre procent av förmännen utländsk bakgrund.
Frågan som jag ställer är: Vad är problemet?
Nationerna är en ursvensk studenttradition. Att en sådan föreningstradition bara lockar etniska svenskar är inte konstigare än att en syförening bara lockar kvinnliga medlemmar.
En del aktiviteter är sådana att de intresserar vissa mer än andra. På samma sätt som de flesta nog skulle höja på ögonbrynen om majoriteten av medlemmarna i en syjunta var byggarbetande trebarnspappor, vore det ganska märkligt ifall majoriteten av studenterna som vill stå i baren och blanda drinkar var muslimska nykterister.
Att kräva av nationerna att deras verksamhet ska tilltala samtliga lundastudenter är orimligt.
Det räcker att de appellerar till ett flertal. För en enstaka nation räcker det med ett fåtal. Det är tillsammans som samtliga studentsammanslutningar måste erbjuda något för alla.
Men tillsammans bildar nationerna, kårerna och Akademiska föreningen en helhet där förhoppningsvis alla kan hitta något som de tycker är kul och utvecklande. Inte var för sig.
Slutligen. All snedfördelning beror faktiskt inte på strukturella orättvisor och diskriminering. Och varje liten enhet av samhället behöver inte vara en exakt miniatyrkopia av hela Sveriges befolkning.
Och vad gäller arbetet som studentlivets valberedningar måste genomföra nu: Vad sägs om att strunta i mångfaldskriteriet och rikta in arbetet på att välja den med bäst förutsättningar att kunna göra ett bra jobb?
På det sättet slipper kanske alla – svenskar som invandrare, kvinnor som män – att känna sig orättvist behandlade.
