I studentvärlden inreder alla likadant. Orsaken stavas pengabrist. Men när vi lämnar universitetet och börjar jobba kan vi välja fritt. Trots det gör vi samma helrätta val som alla andra, skriver Sara Nygren.
”När vi var unga… vi hade i alla fall ett politiskt engagemang. Ni bara möblerar.”
Amelia Adamo diskuterar generationsskillnader hos Skavlan. Josefine Bornebush och Felix Herngren skrattar, slår ner blicken och verkar onekligen känna sig träffade.
I regel har jag rätt så lite till övers för Amelia Adamo och hennes vuxenröj och ständiga snack om sin egen förträffliga sexualitet.
Men här har hon en poäng. I kollektivismens kölvatten, när vi inte längre har politiska syften som binder oss samman, har vi funnit ett gemensamt intresse i inredning.
I studentlivet visar sig den kollektiva interiören tydligt. Man har liksom inte råd. Om en snygg stol kostar tretusen spänn och alternativkostnaden är hundra öl väljer vi det senare. Hundra öl är ändå hundra öl.
Och när man tvingas lägga halva sin belånade inkomst på ett sunkigt andrahandsrum, gör den där stolen varken från eller till i arbetet med bilden av sig själv som kräsen, framgångsrik konsument.
I stället blir studentrummen lätt en orgie i mer eller mindre självvald billig skit. Överallt ser det likadant ut. Efter ett tag lär man sig skilja Ikea från Jysk och Erikshjälpen från Kupan. En del plockar med en beundransvärd målmedvetenhet ur sortimeten, men för den allra största majoriteten ligger inredningens fokus på funktion snarare än estetik. Skrivbord. Säng. Garderob. Har man tur kanske böckerna får hänga fint i en ärvd Stringhylla från sjuttiotalet.
Men så händer det. Man slutar plugga.
Man vet att det totala värdet av hela ens bohag understiger kostnaden av att frakta det från studentlivet till det nya livet. Så man lämnar allt man ägde.
Och plötsligt förändras våra inredningskriterier totalt. I de nya, riktiga hemmen gäller helt andra prioriteringar.
Funktionaliteten faller platt. Nu sitter vi gärna obekvämt så länge vi sitter fint. Interiör har blivit det viktigaste sättet att personifiera sig på. Att skilja sig från mängden. Man möblerar med medvetenhet, känsla och finess. Och viktigast av allt, man möblerar dyrt.
Resultatet syns i alla de där moderna husen. De nya, dyra radhusen. De med minimalistisk puts, med fönster på snedden och bredden och tvären och futuristiska vinklar och vrår.
Där Pappelina, Josef Frank, Kitchen aid och Carpe Diem trängs med Lexington, Orrefors och Svenssons i Lammhult.
Säkert som amen i kyrkan.
Plötsligt är det sådär det ser ut, överallt. Vi är barn av vår tid. Avståndet vi tar från tiden med delat badrum in i livet med designat toalettpapper verkar vara ungefär lika långt för alla.
För när vi väl skaffat oss möjligheten att faktiskt välja själva, väljer vi i stället som de ängsliga studenter vi en gång varit, – helt igenom helrätt.
Och precis som alla andra.
Det är bara personifieringen som kommer lite på kant.
Men snyggare, det blir det. Och dyrare.
