Pudlarna har stått som spön i backen under hösten.
Om politikerna bara lyssnat på kårerna från början hade tusentals studenter sluppit hamna i kläm.
Det är en ynnest att få bevaka Sveriges utbildningspolitik för tillfället. Alliansregeringen har många och stora ambitioner. Några bra, några mindre bra. Oavsett vad du tycker om exempelvis studieavgifter, det nya kvalitetssäkringssystemet och autonomiarbetet kommer det att på sikt ge en i all väsentlighet annorlunda högskola.
Förändringarna är omfattande, men bakom politiken skymtar en osäkerhet. Under den gångna mandatperioden lade man en rad förhastade propositioner och tog ett par kvicka beslut för mycket. Lite som om regeringen själv inte riktigt trodde på ett förnyat förtroende. Som om de behövde göra allt nu. På en gång.
Bakslagen har tyvärr inte låtit vänta på sig.
I slutet av november samlades hundratals lundastudenter för att protestera mot de återbetalningskrav som drabbat teknologer runtom i landet. I den upptrappade jakten efter studiestödsfuskare hade regeringen glömt bort att teknologernas högskolepoäng fördelas ojämnt över året. ”Fortpluggningsböter”, som Teknologkårens ordförande, Erik Iveroth, uttryckte det.
Reaktionen kom blixtsnabbt. ”Att studenter på de tekniska utbildningarna drabbats på det här sättet av den intensifierade kampen mot bidragsfusk är helt orimligt,” sade Sveriges utbildningsminister med ansvar för högskolan, Jan Björklund, och lovade bättring.
temat känns igen: ”Vi får ju erkänna att vi på alla punkter inte kunde överblicka alla konsekvenser”, sade dåvarande högskole- och forskningsminister Tobias Krantz i början av hösten efter att de nya antagningsreglerna stängt ute ett okänt antal utländska studerande och äldre sökande från den högre utbildningen.
I princip samma sak sade Nyamko Sabuni, biträdande utbildningsminister, efter att antalet avslag på ansökningar om studiemedel mångdubblats till över 5 000 efter sommarens regeländringar.
Det är förvisso anständigt av högt uppsatta politiker att från tillfälle till tillfälle uppvisa en viss ödmjukhet inför sina egna brister. Men låt dem inte glömma bort att det för varje förhastat beslut finns tusentals studenter som farit illa.
Det handlar om människor som blivit fråntagna sina rättmätiga platser på sina drömutbildningar. Eller studenter som inte kan betala hyran för att CSN fått orimliga direktiv från sin uppdragsgivare.
Jag har svårt att tro att politikerna vill förstöra för oss studenter med mening. Men det absolut värsta är att bakom varje pudel fanns en chans att göra rätt från början. Landets olika studentrepresentanter har varnat, skickat remisser och tjatat hål på den för tillfället aktuella ministerns öra. Men politikerna har uppenbarligen valt att inte lyssna.
Axel Jönsson
Biträdande redaktör
