Många talar om uppfostran som någonting negativt. Men i själva verket är det just det att vi lär av varandra som är kärnan i Lunds studentliv. Det skriver Erik Neppelberg.
När jag var yngre minns jag att jag inte sällan när jag hade lärt mig något nytt och låtit mina kära dagisfröknar bliva varse detta på deras fråga: “Men Erik, av vem har du lärt dig detta?” svarade “Det har jag lärt mig själv”.
Störig unge. Det är väl ingen som lär sig något själv. Eller?
I det senaste numret av Lundagård var det två passager som väckte en liten frågeställning hos mig.
”Alla studentföreningar (är) på sätt och vis uppfostringsanstalter” sade Kristin Olsman, kommunikationschef på Akademiska föreningen, AF, samtidigt som AF:s verksamhetschef Anders Wigren poängterade ”vi sysslar inte med uppfostring”.
I båda dessa citat finns en underton av att uppfostran skulle vara något negativt.
Tvärs om tror jag att vi ska bejaka den dagliga grad av uppfostran som äger rum mellan studenter i Lunds studentliv.
Kamratuppfostran klingar inte väl. Ända sedan Jan Guillous skildring av internatskolan Solbacka i sin bok Ondskan är detta ord synonymt med pennalism och spridande av osunda värderingar, och det är inte på långa vägar det jag påstår mig veta pågår i studentvärlden. Tillåt mig därför att introducera ett nytt begrepp: Kompisuppfostran. Det tycker i alla fall jag klingar väl.
Min första kontakt med kompisuppfostran i studentvärlden skedde på korridoren NH1 på Lunds nation.
En ny tjej hade flyttat in och de enda två ”rätter” hon kunde laga var knäckemacka med prästost samt frysta wokgrönsaker med thaichilisås.
Undertecknad som fostrats i ett hem av matglädje där jag tidigt fick lära mig grundläggande anrättningar och tillagningsmetoder, gav lite små enkla tips på hur intresset för matlagning kunde utvecklas.
Ett år senare bakade samma tjej eget bröd varje dag och fikabröd så ofta det gavs möjlighet. Kan detta vara kompisuppfostran?
Jag i min tur jobbade som tjänsteman på flera av Lunds nations sittningar och söndagsmiddagar och där lärde jag mig en mängd nya recept och metoder.
Jag tror att många som är aktiva i studentvärlden kan känna igen sig i detta. Vi lär oss av varandra. Vi lär oss dels metoder och rent praktiska sysslor som matlagning, tvätt och städning, men vi lär oss även värderingar och normer.
På universitetet lär jag mig på mina två föreläsningar i veckan att tänka kritiskt och bli en, åtminstone på pappret, god medborgare. I studentvärlden omsätter jag detta till handling. Tillsammans med mina kompisar.
De amerikanske populärvetenskapsförfattaren Steven Johnson skriver i sin nya bok Where good ideas come from om hur viktigt det är med nätverk och myllrande miljöer för att det ska uppstå nya idéer. Jag skulle vilja säga studentlivet är en sådan miljö.
Bilden av den ensamme tänkaren är daterad. Studentlivet skapar miljöer där individer kan träffas och utbyta nya idéer. Visst är många verksamheter präglade av traditionella ramar, men dessa är viktiga för att samla studenter. Dessa studenter blir kompisar, och utbyter erfarenheter. Uppfostrar varandra.
Nu målar jag upp bilden av att studentlivets uppfostran är alltigenom spridningen av goda metoder och demokratiska värderingar. Men så är inte alltid fallet. Ibland rinner bägaren över från kompisuppfostran till kamratuppfostran och unkna värderingar sprids på ett osympatiskt sätt. Då måste vi förespråkare för kompisuppfostran våga säga till.
Det är inte okej att kalla någon bög för att han faktiskt läst kurslitteraturen till en föreläsning och det är okej att dricka julmust i stället för öl, och så vidare.
Efter fem aktiva år i studentlivet kan jag i dag bedöma att jag är ganska bra på att laga en stor middag till många personer, jag är en adekvat, om lite väl kreativ, mötesordförande, jag kan förstå en ekonomisk redovisning, jag kan tvätta, jag kan göra trycksaker, jag kan skicka pressmeddelanden, jag kan kopiera (inte så lätt som man kan tro), jag kan baka vridna baguetter, jag kan använda en kalender och förhoppningsvis kan jag i någon mån tänka kritiskt.
Detta har jag inte lärt mig själv. Det har mina kompisar lärt mig.
