Du har precis mottagit SFQ-priset som delas ut till någon som har gjort något bra för hbtq-studenter, eller för att motverka heteronormativitet i högre utbildning. Hur är det att vara hbtq-student på Lunds universitet i dag?
– Hbtq-studenterna i Lund har mötesplatser och ordnar träffar. Men det skulle kunna vara på ett helt annat sätt. Det skulle kunna finnas en helt annan öppenhet.
Hur menar du?
– Som det är nu finns det några nationer som ibland har någon form av hbt-klubb, men det skulle kunna vara mer givet. En utopi vore att det inte fanns specifika klubbar, att det var självklart att man kunde stå och hångla med en samkönad partner. Många säger att det visst går att göra det, men det finns undersökningar som visar att studenter upplever att vissa miljöer inte känns trygga för att de inte är hetero, exempelvis.
Du nämner ofta att du upplever Lunds universitet som väldigt heteronormativt. Varför behöver universitetet bli mindre heteronormativt?
– Det är inte bara universitetet utan hela samhället i stort. Många tror att det är viktigt för dem som inte definierar sig som hetero för att de inte ska känna sig utanför. Men jag tror att det är större än så. Heteronormen begränsar också personer som är hetero. För man ska ju vara heterosexuell på rätt sätt. Det finns en given maktordning i rollen som även begränsar personer inom den.
Vad har du själv för erfarenhet av studentlivet i egenskap av student?
– Ingenting i Lund. I Stockholm är det på ett annat sätt. Det finns inget studentliv på det sätt som det finns i Lund. De sittningar som fanns valde jag aktivt att inte gå på eftersom de inte tilltalade mig.
Varför inte?
– Det finns tydliga regler och definitioner kring hur du ska bete dig och vad du ska göra som jag inte tycker är särskilt roliga. Men det handlar inte om att jag som person inte tycker det är roligt, utan att det är viktigt att se att det finns en ganska liten öppenhet för att avvika från normen i de här sammanhangen.
En del i ditt arbete är att hjälpa diskriminerade studenter. Hur tycker du universitetet sköter sig i arbetet mot diskriminering?
– I de fall där det kommer upp ärenden gör de sina skyldigheter. Men det går att ifrågasätta varför det är så få ärenden som kommer upp. Det går att vara betydligt mer radikal och i framkant i de här frågorna. Jag tror också att det är väldigt många som inte reflekterar kring vad diskriminering är eller hur den kan ta sig uttryck. Hur kan vi tänka när vi sätter tentamen till exempel? Måste det alltid vara enligt den kristna kalendern eller kan vi göra det på något annat sätt? Det finns flera sätt att ta ner det på en praktisk nivå som jag önskar att universitetet skulle göra.
Du säger att det är många ärenden som aldrig kommer upp. Vad kan man göra för att fler ska våga anmäla diskriminering?
– Det handlar om att öppna upp klimatet så att det finns en förståelse för problemet. Det finns en stor konflikt i det här eftersom du som student är beroende av din lärare eller din institution och det är svårt att komma ifrån. Där det förekommer diskriminering ska man inte skylla på individer utan faktiskt våga ta tag i problemet och våga se att vi har strukturella problem i form av en stark och tydlig hierarki.
Vilken typ av diskriminering förekommer mest på universitetet?
– Jag tror att det rör sig om kön eller sextrakasserier. Det tror jag till viss del beror på att det är en diskrimineringsgrund som vi känner väl till och kanske också därför är snabbare på att se. Annan form av diskriminering kanske sker betydligt mer subtilt.
Du har varit studentombud i två år nu. Vad tycker du är det viktigaste i ditt arbete?
– Det är två delar. Dels är det att kunna ge råd eller visa vart man ska vända sig om man känner sig diskriminerad. Andra delen är att göra förebyggande arbete och försöka synliggöra hur vi kan tänka och se annorlunda för att se den norm vi har runt oss.
Och det bästa?
– Det absolut roligaste är att anordna evenemang som Queerbalen och Normaldagen. Jag gör det tillsammans med andra studentföreningar och organisationer. Det ger så mycket tillbaka på en gång. Vi kan skapa en diskussion och börja prata. Jag tror det farligaste är om vi försöker vara politiskt korrekta och inte pratar om hur det faktiskt är och det tycker jag sådana evenemang öppnar upp för.
Hur kommer du att fortsätta med ditt arbete i framtiden?
– Jag skulle önska att det förebyggande arbetet blev ännu mer integrerat i universitetets verksamhet. Väldigt långt fram i tiden så skulle det vara fantastiskt om det inte ens behövdes.
Kan du ge ett exempel på hur universitetet skulle integrera arbetet?
– Jag tycker att fakulteterna borde tvingas avsätta en viss procent av sin budget för att göra olika jämlikhetsinsatser.
