I skuggan av honom är ett välgjort teaterkollage som är till bredden fyllt av ambition och entusiasm. Men publiken kunde ha fått mer tid att ta in intrycken mellan pjäserna, skriver Kristin Johansson.
Lunds studentteater: I skuggan av honom.
Producenter: Martina Hagerwald, Linn Rådström.
Regissörer: Mette Sjölin, Jonas Wegestål, Anna Wallin.
I det ambitiösa teaterkollaget I skuggan av honom ger studentteatern hela tre pjäser på raken. Lears döttrar, Skribenten och Vad som inte blev. Den genomgående tematiken är kvinnor som lever på mäns (hårda) villkor.
Lears döttrar är en feministisk prolog till Shakespeares Kung Lear av dramatikern Elaine Feinstein. Här ges en möjlig förklaring till döttrarnas till synes ondskefulla faderssvek i Shakespeares drama, ur deras egen synvinkel. I den slutna barnkammaren, med nannyn som enda sällskap, växer de tre döttrarna upp i konkurrens om fadern kung Lears gunst.
Fadern är frånvarande både fysiskt och känslomässigt, men de få gånger barnen får ynnesten att träffa honom spelar han ut de maktlösa döttrarna mot varandra – vem ska få ärva? Skräcken för hans ogillande och godtycke genomsyrar syskonen och den svaga modern kan bara se på. Den enda kontakt de har med yttervärlden är genom ett fönster.
Narren leder publiken genom berättelsen, intensivt och uttrycksfullt gestaltad av Jessica Karlén. Scenografin är effektfull med enkla medel.
Den underliggande tonen av obehag stannar till slutet, då tre kuvade kvinnor resignerat inför sina öden som handelsvaror och kuttersmycken.
I Skribenten försöker den unga Helene finna sig till rätta i stadens konstnärskrets och i livet, i båda verkar männen härska. Lusten att skriva gör att hon för pengarnas skull tar arbete som konstnärsmodell.
Farligt och dumt, säger vännen Louise som själv har ett vanligt och tryggt servitrisjobb. Farligt för att de där männen kan naturligtvis inte styra sina impulser. De där männen som styr och ställer med modellerna som de vill.
Men konstnären Maria, självklart och livfullt spelad av Disa Nordling, har lärt sig spelets regler, och utnyttjar dem.
Berättelsen har ett spännande anslag i kampen mellan viljan att skapa och de tvingande omständigheterna. Och i den gryende konflikten mellan vännerna Louise och Helene, vad händer när någon vågar satsa på det osäkra? Hur mycket spelar avundsjuka och konkurrens in i de vänliga förmaningarna?
Men i de könsstereotypa karaktärerna kör det fast. Helene är eterisk, vek och vän. Målaren Henri är en klassisk manlig konstnär; bullrig, egocentrisk och impulsstyrd.
En märkligt gammaldags bild för att vara nyskrivet material. Det är först under det abrupta slutet en utvecklingsmöjlighet för karaktärerna dyker upp, i ett vägval för Helene.
Här känns det som att en berättelse tar sin början, men då är det redan slut. Det hade varit spännande att se en längre version av Skribenten.
Den avslutande pjäsen Vad som inte blev, undersöker bilden av kärnfamiljen, och om blodsbanden verkligen håller för alla besvikelser som kan uppstå mellan människor.
Kollaget är ett spännande upplägg, och den röda tråden kopplar väl samman pjäserna tematiskt. Inte heller går det att ta miste på skådespelarnas entusiasm och engagemang.
Men kanske är tre pjäser på 2,5 timme lite väl mastigt.
Utrymmet för publiken att vila i och ta in varje berättelse blir för litet.
