Lunds universitets studentkårer, Lus, fyller 15 år. Efter årsskiftet får studenterna svar på om samarbetsorganet lämnat trotsåldern.
Christian Stråhlman anländer till sal H244 trekvart innan mötet ska äga rum. Tur är väl det. Den eller de som använt föreläsningssalen innan sommarledigheten hade uppenbarligen bråttom därifrån.
Valet av plats är ingen slump. Lokalen på källarplan i Fysicum kan räknas som ”neutral mark”. Både Teknologkåren, som står utanför Lus, och Naturvetarkåren, som är med i Lus, rör sig dagligen på institutionen. Dessutom lämpar sig salen ypperligt för diskussioner. Det är i mitten av augusti och som nytillträdd ordförande för Lus har Christian Stråhlman fått budskapet inpräntat under överlämningen med sina företrädare: Det är dags att lägga allt gammalt groll åt sidan.
Inför mötet har de så kallade utanförkårerna skrivit ner vilka förändringar de skulle vilja få till, innan ett eventuellt återinträde kan bli aktuellt. I princip gäller det samma saker som det tidigare bråkats om. Styrelsen ska valberedas, organisationens tungrodda åsiktsprogram ska bort och likaså ska kommittéerna stryka på foten. Framför allt vill man att Lus ska styras genom konsensusbeslut.
Även om förslagen är kontroversiella, så kvarstår faktumet att utanförkårerna flörtar med Lus. Kanske, men bara kanske, kan ett stor-Lus ännu en gång bli verklighet.
Några timmar senare står Christian Stråhlman framme vid whiteboardtavlan. Fler än planerat har dykt upp. Det är trångt och diskussionerna har dragit över tiden, men det har också gått bättre än väntat.
Christian Stråhlman spaltar upp fyra punkter med blå penna och vänder sig om till Lunds samlade kårer.
– Kan vi jobba utifrån det här? Det borde gå.
Lunds universitets studentkårer, Lus, är kårernas samarbetsorgan, men så mycket samarbete har det hittills inte varit tal om. Sedan starten har organisationen plågats av återkommande avhopp eller hot om detsamma. Häng på:
I slutet av av 1995 bildas Lus. Mindre än ett år senare ansöker Juridiska föreningen, Medicinska föreningen och Teknologkåren om utträde, men väljer att stanna kvar. Ytterligare ett par år senare hoppar Teknologkåren dock av Lus-samarbetet för första gången. 2001 kastar Medicinska föreningen, Lundaekonomerna och Juridiska föreningen in handduken för att tillsammans med Teknologkåren bilda Lok: Lunds obundna kårsamarbete. Bara ett halvår år senare återinträder Lok-kårerna i Lus igen efter att stadgan delvis skrivits om. 2003 beslutar sig Teknologkåren emellertid för att lämna Lus en andra gång. Och 2007 gör Juridiska föreningen och Lundaekonomerna likadant.
Trätomålen har i mångt och mycket kretsat kring samma sak. Makten över vad Lus ska vara och vad Lus ska göra.
På ena sidan har det funnits kårer som vill att Lus bara ska arbeta i frågor där det råder fullständig enighet – konsensus – mellan kårerna, där varje enskild kår har veto. Förespråkarna av denna linje ser en risk i att Lus ska växa till en överkår och därmed bli den enda organisation som syns ut mot studenterna, universitetet och i massmedias rampljus. På andra sidan finner vi kårerna som vill se ett starkt Lus, som kan agera kraftfullt gentemot universitet och politiker. De menar i stället att ett konsensusförfarande skulle göra Lus handlingsförlamat.
De senaste åren har Teknologkåren, Juridiska föreningen och Lundaekonomerna valt att stå utanför. Det innebär att Lus enbart representerat cirka 60 procent av Lunds studenter.
Ett legitimitetsproblem för Lus, men kanske än mer ett inflytandeproblem för de studenter vars kårer valt att stå utanför. Faktum är att det är Lus som företräder studenterna gentemot universitet, kommun och region. Man har också ensamrätt på att utnämna studentrepresentanter i universitetsgemensamma nämnder och styrelser, inte minst universitetsstyrelsen. Men viktigast av allt: Boel Flodgren, Göran Bexell och nuvarande rektor Per Eriksson har alla vid olika tidpunkter framhärdat att man bara har en samtalspartner – Lus.
De beslut som tas vid universitetet, på kommunen och i regionen filtreras genom Lus studentfilter. Men man har också lyckats omvandla sitt inflytande till hårdvaluta med studentrabatten på Skånetrafiken som främsta triumf.
Att studenterna har en rättighetslista, ett studentombud, en engelskpråkig kurator på Studenhälsan och studieverkstad på Campus Helsingborg är andra, mer färska, exempel.
Lus utveckling är på så vis paradoxal. Utåt sett har man gått mot att bli en effektiv lobbyorganisation i studenternas tjänst. Internt har medlemskårerna sällan dragit jämnt.
Historien om ett återförenat stor-Lus kan börja med fyra punkter på en whiteboard i källaren på Fysicum. Men den kan också börja med en fråga. Frågan om varför Teknologkåren, Juridiska föreningen och Lundaekonomerna valt att stå utanför?
De har en del gemensamt. De har alla en stark anknytning till näringslivet, ett faktum som de lyckats omvandla till inkomster. Men framför allt har de en ännu starkare anknytning till sina studenter och den egna fakulteten. En övervägande majoritet av deras medlemmar går på programutbildningar och rör sig således inte mellan de olika fakulteterna. Besluten som påverkar deras studenter tas många gånger på den egna fakulteten. Behovet av en enad studentröst mot universitetet i stort har rimligen inte varit lika trängande.
I flera år verkade tanken på ett återförenat stor-Lus därför omöjlig. Under vintern 2009 dyker emellertid ett yttre hot upp som tvingar studentlivets olika organisationer att börja se likheter i stället för olikheter hos varandra. Beskedet om att kårobligatoriet ska avskaffas ställer allt på ända. Kårernas finansiering är hotad, en del kårers hela existens ifrågasätts. Behovet av en central röst som kan förhandla med universitetet växer.
Den största och, historiskt sett, mest avogt inställda kåren, Teknologkåren, börjar samma vinter utreda om man skall gå med i Lus igen. Och den här gången borde beslutet vara ”för gott”.
– Det behövs stabilitet i organisationen och inte som tidigare ett förhållande på årsbasis med många konflikter, både personliga och mellan kårer, sade dåvarande ordförande för Teknologkåren, Olov Petrén.
En sommar senare är även de två andra utanförkårerna, Juridiska föreningen och Lundaekonomerna, intresserade.
Efter det där mötet i källaren på Fysicum tillsätter Lus styrelse sin sjuttielfte organisationsutredning. Nu ska man hitta en organisation som passar alla.
Utredningen leds av en arbetsgrupp med medlemmar från både innanför och utanförkårer. När den är klar, mindre än en månad senare, menar kritikerna att utanförkårerna fått, mer eller mindre, allt vad de velat.
Det är något som Lus dåvarande ordförande, Christian Stråhlman, ser naturliga förklaringar till när han minns tillbaka.
– Organisationer tenderar att tycka ganska bra om sin egen organisation. Det är ju ingen hemlighet att Lus de senaste femton åren har varit väldigt mycket på villkor av de kårers som alltid varit med. Och att de kårer som gått in och ur har haft en annan syn på hur man ska göra. Det är ju inget som säger att den ena eller andra sidan har mer rätt, säger Christian Stråhlman och fortsätter:
– Det svåra var ju att få ihop en organisation som fungerade för alla. Nu fick vi en situation där medlemskårerna verkligen ville titta på utanförkårernas bud, konstaterar han diplomatiskt.
Men då, för drygt ett år sedan, när remissvaren började trilla in blev det uppenbart att det uppstått stridsfrågor. Att man fortfarande hade en lång väg att vandra.
I sal 104 inne i Kungshuset sitter två presidialer och viftar ivrigt med varsin uppsträckt hand på varsin sida av pelarraderna som delar rummet. Tonläget är högt med stundtals hårda ord och upprörda men kontrollerade känslor.
Det är här, på fjolårets åsiktsting i mitten av november, som den riktiga striden blir synlig. Det är Christoffer Ivarsson mot Kristoffer Danielsson. Humanistkåren mot Teknologkåren.
Teknolog-Kristoffer menar att konsensusförfarandet ökar demokratin i Lus, alla kårer ska vara med på tåget när Lus väl beslutar något. Dessutom är det ett bra minoritetsskydd för de mindre kårerna. Humanist-Christoffer menar å sin sida att det inte går att genomföra i praktiken. Varje enskild kårs vetorätt lämnar inget utrymme för oliktyckande inom Lus. Det riskerar att döda debattklimatet.
Diskussionen går i cirklar. Samma ståndpunkter återkommer, men med olika argument.
Efter mötet är stämningen irriterad. De kontroversiella frågorna verkar förvisso ha smalnat av till en. Men i konsensusfrågan har man kört fast.
Drygt en månad efter åsiktstinget i Kungshuset, ska Lus ta beslut om sin nya organisation. Veckorna innan har styrelsen röstat och fått en klar majoritet för att den nya organisationen ska styras med trefjärdedelarsmajoritet. Därför föreslår propositionen till tinget också samma sak. Utanförkårerna har under hela hösten tydligt deklarerat att de vill se ett konsensusförfarande. För den som sitter och hoppas på ett Lus som ska inkludera alla kårer framöver ser det mörkt ut.
Men allt vänder när det kommer ett nytt förslag på sittande ting. Kanske kan det funka med konsensus minus en? Att alla kårer, utom en, ska vara överens i en fråga för att Lus ska kunna driva den.
Ett förslag som Christian Stråhlman senare ska beskriva som ”en total överraskning”. I själva verket handlar det om en medveten taktik från utanförkårerna. Att köra konsensuslinjen stenhårt, men samtidigt ha förhandlingsutrymme nog att föreslå det senare.
Alla är inte överens och utanförkårerna får av naturliga skäl inte rösta. Men förslaget går igenom.
Även om mycket arbete återstår, ligger vägen öppen för ett nytt stor-Lus.
Trotsåldern är en period i ett barns utveckling när det testar gränser. Syftet är att lära känna omgivningens sociala normer, att hitta balansen och lära sig se skillnaden mellan sina egna och andras behov.
I dag finns det inga utanförkårer i Lund. Efter femton år fyllda av konflikter har Lus förhoppningsvis hittat balansen och kårerna lärt känna varandra.
Försoningen förkroppsligas av Lus presidium. Ordförande är Christoffer Ivarsson, tidigare ordförande för Humanistkåren. Vice ordförande är Henrik Jonsson, tidigare heltidare på Teknologkåren.
Humanisten och teknologen delar kontor i AF-borgens nordvästra torn. Att de nu är ansiktena utåt för en organisation som återigen representerar alla studenter beror inte bara obligatoriets avskaffande, enligt Henrik Jonsson.
– Det sammanföll också med att majoriteten av de personer som satt ute på kårerna var öppna och kompromissbenägna, säger han.
Men han hymlar inte med att hans kår fick ”praktiskt taget” precis vad de ville ha.
– Som jag upplevde det fanns det en pragmatisk inställning hos innanförkårerna. Man ville inte behålla organisationen som den var, bara för att det ska vara så.
För Christoffer Ivarsson är den där hätska debatten i Kungshuset extra viktig. Även om utanförkårerna fick vad de ville, så lade sig ingen platt.
– Jag fick agera huvudmotståndare och var väldigt, väldigt kritisk mot bland annat konsensusförslaget, säger han.
I debatten som fördes lyckades det trots allt komma fram en tillräcklig trovärdig vision för hur det nya Lus skulle kunna fungera, menar Christoffer Ivarsson.
Det nya Lus är odiskutabelt ett starkare Lus. Man företräder nu alla studenter. Samtidigt har kårerna skapat en ömtålig organisation. För samarbetsorganet som ägnat stora delar av sin levnadstid åt konflikter är det smått ironiskt att man nu skapat ett system som kräver att alla ska vara överens.
Och vad är det egentligen som tyder på att Lus kommer att lyckas när organisationsförändringarna träder i kraft efter årsskiftet?
– Vi litar på här organisationen, eller åtminstone ramen för den. Den är byggd för att få folk att hålla ihop, säger Christoffer Ivarsson.
Men att Lus kommer att få kämpa är båda presidialer överens om. Henrik Jonsson är övertygad om att organisationen kommer att råka ut för en del bakslag.
– Ja, vad händer när det kommer några som är jättedåliga på att samarbeta? Det kommer helt säkert att vålla problem. Förhoppningen är att vi då har byggt upp en organisation som tvingar fram gemensamt ansvarstagande.
Henrik Jonsson beskriver känslorna ute på kårerna som att man ser nya och gamla Lus som två vitt skilda organisationer.
– Det är väldigt positiva känslor ute på kårerna just nu. Lus har alltid varit väldigt beroende av vad företrädarna säger om de olika organisationerna till sina efterträdare, säger Henrik Jonsson och avslutar:
– En sådan positiv stämning som vi har nu kan hålla i sig i flera generationer.
