Marsipan och tid över får Ida Ölmedals jular att bli den ventil hon behöver. När hon återvänder är de kursböcker hon haft med sig orörda, men det gör absolut ingenting.
Julen börjar med en tågresa.
Alltid samma värk i bröstet av häftiga andetag och rå vinterluft. Väskan packad med 15 högskolepoängs kurslitteratur. Ansiktet tryckt mot rutan och tänderna begravda i underläppen när det senaste halvårets minnesflod bryter fram.
Äntligen tid. Hejdå vardagskaos, hej viloland.
Det finns två saker jag bara ägnar mig åt under jul. Det ena är marsipankonsumtion. Tradition slår sundhet och smak, det har jag lärt mig i Lund. Dessutom finns det alltid några bitar som måste ätas upp innan vi dukar. Typ min lillebrors nougatfyllda toastol. Och svastikorna, som min brors indiska flickvän kämpat med.
Det andra jag bara ägnar mig åt vid jul är uttråkning. I byn där jag vanligen tillbringar mina jular finns det två annandagsnöjen.
Det ena är att spela innebandycup. Det andra är att titta på de som spelar innebandycup.
Det kommer P12:or från hela Skåne och min lillebrors lagkamrat varnar för att det är ”follt mä näjgrår i omklädningsrommen”. Jag sätter sista svastikan i halsen.
Hunden räddar mig och vi smiter ut på promenad i skogen. Först pratar jag med henne. Sen pratar jag åt henne. Sen sjunger vi. Först Feliz Navidad. Sen blues.
Men kanske är detta, vid sidan av det fina i att få ägna några dagar bara åt familj och barndomsvänner, en av julens största välsignelser.
Jag har aldrig kläckt så lysande idéer eller gett mig själv så storstilade löften som just under de där sömniga dagarna av måltidsstaplande och söndagspromenader.
När jag vaggar på tåget tillbaka till älsklingsstaden, är det med sävliga andetag och ett leende på läpparna. Minnesfloden har stillnat. 15 högskolepoäng ligger tunga och orörda i väskan.
Ändå gör det inte det minsta ont när jag kliver ut och hälsar: Hej vardagskaos.
