25 000 kronor i månaden, för alla lönearbetare. Vad skulle hända då? Erik Neppelbergs fråga utlöste en kommentarslavin på Facebook som fick honom att fundera över varför vi egentligen pluggar.
Tisdagen den 5 januari kl. 14.45 på väg hem från UB fick jag en liten idé.
Jag formulerade denna i en mening lade upp följande som status på Facebook: ”Om alla lönearbetare i Sverige skulle få 25 000 kr/mån, läkare som städare. Vad händer då?”
Jag lämnade min iPhone hemma på laddning i fem minuter och gick och köpte mig lite fika. När jag kom tillbaka hade jag redan fått ett tiotal svar på mitt inlägg.
76 stycken kommentarer, en del korta men mestadels rejäla utläggningar, senare ska jag försöka sammanfatta denna debatt som följde på det av mig initierade tankeexemplet.
De två första svaren var: ”FRED PÅ JORDEN! kanske” och ”Färre människor tar akademisk examen?”.
Sedan mynnade diskussionen ut i utläggningar om ekonomiskt incitament och kring att anledningen till varför sjuksköterskor inte specialiserar sig är för att de tjänar för lite pengar på det och att Zlatan hade varit en sämre fotbollspelare om han bara hade haft 25 000 kr i lön, med mera.
Mindre nyanserade inlägg såsom ”Det hade gått rent åt helvete, Erik!” och ”Sovjet” varvades med en god diskussion med inlägg som ”Uppenbarligen finns det ju en del människor som väljer att studera trots att de har valt ett yrke med lägre inkomst, t ex lärare.” och ”Jag skulle hellre se att världen befolkades av de som gjorde vad de ville – inte vad de tjänade mest på”.
Mitt huvudsakliga argument mot dem som sade att det aldrig skulle fungera, var oss studenter.
Vi har ju alla samma inkomst, det gör ju inte att vi lever våra liv precis likadant. En del lägger pengar på mat, andra på kurslitteratur, några på strumpor, andra på en iPhone.
Nu är ju studiemedlet för lågt, absolut, men kan ni inte hålla med om att skoluniforms-effekten ändå finns där?
Oavsett utkomst så var det en fantastiskt intressant diskussion som återigen väckte en fråga inom mig.
Vilket är egentligen studenternas primära incitament till att plugga? Är det det monetära eller det intellektuella kapitalet som lockar?
Jag är färgad av min bakgrund på nation, i spex och karneval där den enda drivet är att ha kul ihop och känna att man utför ett gott arbete.
Inte en krona i ersättning men ett rejält ökat socialt kapital.
Vi går tillbaka till gymnasieskolan. Om man går ut med högsta betyg på gymnasiet, vilket ganska många gör i vårt land, så ligger det nästan som en samhällelig förväntan att man ska läsa medicin, juridik eller arkitekt. Varför då? Högst intagning innebär högst ingångslön?
”Jag kom inte in på medicin, därför tänkte jag söka arkitekt istället”. En replik jag hört ett flertal gånger. Två oerhört väsensskilda utbildningar som enkom delar en sak, att det är 20,0 (åtminstone nästan) i intagningsbetyg, och hög ingångslön, trots två olika hjärnhalvor.
Jag tror verkligen att större delen av våra medicinare, jurister och arkitekter valt sin utbildning efter hjärtat, men de som faktiskt valt utbildningen efter lön, är inte det lite synd?
Det kanske är elitistiskt av mig att uppmana studenter att välja det de egentligen vill plugga, inte vad deras pappa eller plånbok vill att de ska plugga. Men i Sverige kan vi ju faktiskt det, det är få förunnat.
Här sitter jag med Jöken, samhällsgeografi, kinesiska, medie- och kommunikationsvetenskap och projektledning och entreprenörskap för humanister i bagaget.
Varför pluggade jag det? För att jag kände för det.
Kommer jag få en fet lön? Troligtvis inte.
Är jag lycklig? Ja!
