Nördigt. Lyxigt. Kreativt. Dyrt.
Vi sökte upp fyra forskarstudenter för att ta reda på vad de pysslar med om dagarna.
En dag som doktorand
09:03 Ramin hoppar av bussen på Ideon.
– Det är tidigt, konstaterar han och tar leende ut stegen mot Kemicentrum genom den råa, fuktiga morgonkylan.
– Men det är det som är bra med att vara doktorand, att det är väldigt fritt vad man gör och när. Jag kan välja att börja senare om jag vill.
För ett år sedan jobbade Ramin på Tetrapak ett stenkast bort. Han hade precis tagit examen och hade aldrig funderat på att doktorera, när professorn som i dag är hans handledare hörde av sig och föreslog ett jobb.
– Jag hade ju läst civilingenjörsprogrammet i bioteknik för att jag tyckte att det var coolt att vara ingenjör. Men som doktorand får jag tänka själv och testa mina egna idéer., säger Ramin på väg in i hissen.
09:10 På fjärde våningen går vi ut i en ljus korridor där alla glasdörrarna står på vid gavel.
– Det är alltid någon här, eftersom vi jobbar med cellodling. Ibland måste man ta prover varannan timme, så folk kan vara här mitt i natten.
Som vanligt inleder Ramin dagen med ett besök hos kaffeautomaten. Över en mugg hett svart berättar han vad dagen har att bjuda:
– I dag ska vi slå samman en gen med en annan.
Ramins forskning går ut på att hitta biologiska sätt att framställa kemikalier, som i dag tillverkas av petroleum. Han arbetar med att hitta vägar för ämnen att omvandlas till sådana kemikalier inom organiska celler. Det gör de med hjälp av olika enzym. Ramins labbarbete går ut på att koda om generna i cellkärnan.
09:30 Ramins kontor, som han delar med tre andra forskare, ligger längst bort i korridoren. På skrivbordet dukar han upp skissade scheman för hur han ska få fram rätt ämnen.
Dem hittar han i en enorm databas med tidigare forskning. I en pärm har han sparat mängder av artiklar som skrivits i ämnet. Tanken är att hans eget arbete snart ska resultera i en publicerbar artikel, hans första.
Just nu ser det lovande ut, men Ramin befinner sig i ett glödhett forskningsfält där en dröm kan raseras genom ett enda nytt rön.
– Det är många som håller på med ungefär samma sak inom bioteknik. Jag vet att det är en grupp i Kina just nu som har samma idéer som jag och risken är att de hinner publicera först. Det är lite stressande. Å andra sidan är det spännande att det andra duktiga tänker likadant.
10:10 Ramin kryssar mellan kontor, labb och förvaringsrum med fläckig labbrock och blå skyddshandskar. I labbet har han sin egen bänk, provrörsuppsättning och kylskåpshylla, allt märkt med prydliga namnlappar. På bänken bredvid står det ”Javier”.
– Javier är en av mina handledare. Han fungerar som ett bollplank för mig, berättar Ramin.
Handledaren har som uppgift att lotsa doktoranden genom utbildningen, från val av kurser och litteratur till slutförandet av avhandlingen.
– Jag har tre. De andra är en professor på institutionen och en anställd på mitt forskningsprojekts samarbetsföretag, berättar Ramin.
En doktorands studieplan är individuell, men har samma funktion som kursplanen för en student på grundnivå. Utan den finns det inga uppställda villkor för vad doktoranden ska göra, eller vad institutionen ska bidra med. Planen följs upp årligen av forskarstudent och handledare och ska anpassas till de uppställda målen: ett antal artiklar, kurser och, såklart, den avhandling som är slutprodukten av de fyra åren.
12:00 Dags för lunch. I deen tidigare tomma personalmatsalen ljuder av skratt och prat, men det är gott om plats vid borden. Här finns ingen fast lunchtimme.
– Om man ska doktorera får man vara beredd på att göra sig av med tanken på normala arbetstider. Jag jobbar ofta från nio på morgonen till åtta på kvällen, eller är här på konstiga tider, säger Ramin.
Förklaringen kan vara att många forskare inte ser på sitt yrke som ett vanligt jobb. Det ligger i gränslandet mellan yrke och passion.
– Jag har tre veckors semester kvar som jag inte hinner ta ut. Jag har vissa mål att uppnå och måste presentera vad jag gjort för det företag jag samarbetar med var tredje vecka, säger Ramin och tillägger:
– Jag tror det finns de som väljer bort forskarbanan för att det är mycket stress, dålig lön och ingen övertidsersättning. Under de här åren förlorar jag ett helt studielån jämfört med vad jag hade tjänat om jag hade behållit mitt jobb på Tetrapak.
13:20 – Nu är det dags för lite hardcore genmanipulation.
Med noggranna rörelser plockar Ramin fram små provrör och häller i först den ena vätskan, sedan den andra. Därefter chockar han cellerna genom att stoppa in dem i en iskall behållare.
– Då blir de förskräckta och suger åt sig allt de bara kan komma åt. Ibland klagas det på att genmodifiering kallas manipulation, men det är faktiskt vad jag gör. Jag lurar dem.
14:20 Efter lite städning i labbet är det pluggdags. Tentan är först i januari, så det är ingen fara, men det gäller att ha disciplinen att läsa lite varje dag – eller åtminstone i veckan.
– När man läser kurser som doktorand är det väldigt intensivt med mycket föreläsningar, seminarier och diskussioner på bara några dagar. Man kan läsa en vecka på en dag. Sen om man hittar någon masterkurs som passar, kan man läsa det också.
14:30 En av kollegerna fyller år och bjuder på wienerlängd i matsalen. Vid långbordet pratas det engelska. Ramin konstaterar nöjt att det är en väldigt internationell arbetsplats. Skillnader i språk och traditioner blir ofta utgångspunkten för det sociala, och Ramin är själv på gång med tala svenska-stunder för sin forskningsgrupp:
– Jag är den enda av oss som talar svenska. Tanken är att de ska lära sig lite fraser och sådär, på ett lättsamt sätt.
15:15 Ramin sätter in sina sammanklistrade gener i kylskåpet. Medan han plockar ihop sina saker, funderar han vidare kring vad det är som lockar honom att bli doktorand:
– När jag läste på civilingenjörsprogrammet tänkte jag nog att det var nördigt att doktorera. Och det är det ju, det är jättenördigt! Men det är coolt också, för man får en specialkunskap.
”Undervisningen gör det mindre insnöat”
Undervisningen är en viktig del av många doktoranders arbetsliv. För Linnéa Wegerstad ger det en bredd som hon annars saknat.
– Det är ett privilegium att få snöa in sig på en sak, men det här ger en chans att hämta in nya perspektiv.
Skrap, duns. Ett tjugotal juriststudenter kånkar väskor, datorer och lagböcker efter Linnéas anvisningar. Det är dags för dagens seminarium i straffrätt.
Närmare bestämt ska det handla om misshandel och när flyttandet avslutats låter Linnéa grupp ett gå igenom sitt första fall: skolmisshandel. Linnéa lyssnar med uppmärksam blick. Efter varje presentation lirkar hon fram diskussionstrådar.
– Är det inte intressant att HD ser pojkarna som jämbördiga?
Det är inte det lättaste. Det är ännu morgon och några av studenterna gäspar tyst bakom sina datorer.
Linnéas forskningsområde ligger en bit ifrån dagens tema. Hon intresserar sig för vad som gör sexualbrott sexuella, exempelvis vad som skiljer sexuella trakasserier från vanliga trakasserier.
– Undervisningen tvingar mig att hålla mig uppdaterad inom andra områden än mitt eget. Det är bra, för att doktorera går annars ut på att snöa in sig på en viss sak, säger hon.
Att undervisa ingår inte i forskarutbildningens fyra år, utan är ett arbete som doktoranden gör för universitetet. Pedagogisk skicklighet är en merit i den vidare akademiska karriären och sedan några år tillbaka är det obligatoriskt att läsa en kurs i pedagogik under forskarutbildningen.
– På min institution har de flesta 20 procent undervisning under doktorandtiden, men den kan läggas så att man har mer ett år och mindre ett annat, berättar Linnéa.
Själv håller hon på att beta av sin undervisning så att hon kan koncentrera sig helt på forskningen under det sista året.
– Det är roligt att undervisa, men det tar mycket tid. Jag ska läsa in mig på rättsfall och lagändringar, konstruera frågor och förbereda föreläsningar. För varje undervisningstimme räknas tre förberedelsetimmar, men jag lägger oftast mer tid än så, säger hon.
”Att bli publicerad är coolt”
Forskningen är hjärtat i doktorandutbildningen.
För Nick Giordano lockade kreativiteten. Men det egna ansvaret kan också göra forskarutbildningen ensam.
– Jag kan vakna klockan fyra på natten och: ”Bam! Där är det!” Sedan jobbar jag fram tills min son vaknar, och då har jag redan producerat så mycket som jag normalt sett skulle göra på en dag och kan ta ledigt.
Nick Giordano sitter framför en av sina fyra arbetsdatorer och scrollar energiskt upp och ner genom sina tabeller av brittisk hälsostatistik, medan han väntar på sin försenade handledare.
– Att forska är fritt och kreativt. Jag går hem klockan fem på fredag och ser fram emot måndagen när jag får fortsätta att knäcka problem, säger han.
En bra forskare måste brinna för sitt ämne. Det är något som Nick återkommer till. För honom kommer glöden ifrån ett samhällsengagemang. Han vill störta idén om socialt kapital som påverkansfaktor för dålig hälsa.
– Den idén går ut på att graden av tillit inom exempelvis ett visst bostadsområde påverkar invånarnas hälsa, oberoende av inkomst, utbildning och så vidare. Jag menar att det är trams, säger Nick och slår ut med handen mot datorskärmen.
Där söker han i en enorm databas med statistik över tendensen att lämna upphittade plånböcker till polisen och liknande i olika bostadsområden. Sådana data jämför Nick med hälsotal från samma områden och drar ifrån fastlagd påverkan från andra faktorer. Resultat: påverkan noll, menar han.
– Ändå satsar de en massa pengar på det, planterar blommor i förorter och så vidare. De pengarna borde läggas på välfärd i stället, säger Nick indignerat.
Trots att nick inte hade sysslat med statistik innan han blev doktorand, har han redan publicerat två artiklar och dagens möte med handledaren gäller en tredje till Social science and medicine. Det var när han lyckades få resultatet av sin masteruppsats om socialt kapital publicerad, som han insåg vilken kick forskandet kan ge.
– Att bli publicerad är coolt! Det jag skriver kanske någon annan kan använda i sin forskning. Det påverka politik och policies och i förlängningen människors liv.
Men livet som forskare har också sina baksidor.
– Det är lätt att bli isolerad. De som jobbar i labb har ofta tighta projektgrupper, men om man inte har det kan man känna sig ensam. Det gäller nog särskilt utländska doktorander, som har svårare att skapa ett kontaktnät på fritiden också.
”Jag är glad att jag inte gav upp”
Efter tretton år av skrivlust, pengaångest och revanschlust är den här. Utrustad med champagne och blå pocketböcker ger sig Pernilla in i dagen då hon kanske blir doktor.
– Hur nervös kan man bli?
Det är tjugo minuter kvar till Pernilla Gardebergs disputation. Håret är puffat, lille Ritchie Blackmore, chihuahuan, har fått sin promenad runt Teologen och i en låda ligger de tryckta avhandlingarna i form av kompakta pocketböcker med ljusblå omslag. Hon har sovit knappt fyra timmar i natt. Säker vågar hon inte känna sig.
– Samtidigt är jag glad att jag har klarat backarna hit.
Flera gånger har det nämligen sett ut som att det aldrig skulle bli någon disputation. Pernilla antogs till forskarutbildningen redan 1997, och hade egentligen bara ett intensivt halvår kvar när hon förlorade sitt studiestöd från CSN efter en lagändring. Doktorandtjänster skulle hädanefter i första hand finansieras med universitetens forskningspengar.
Pernilla fann sig själv i en gråzon, där hon varken hade rätt till studiemedel eller lön. För att ta sig ur klämman skulle hon vara tvungen att lämna en utbildning och ett forskningsprojekt, som hon redan satsat flera års arbete och studielån på.
– Hade jag vetat hur den här vägen skulle bli när jag antogs hade jag aldrig börjat, säger Pernilla.
Disputationsdagen ser ut att bli smått kaotisk den med. Snön ligger i tunga drivor utanför fönstren och flera gäster är fast på vägarna eller i försenade tåg. Klockan har krupit över tioslaget innan Pernillas handledare, tillika disputationens ordförande, Marianne Görberg dyker upp.
– Ojdå, jag har stavat fel i titeln, utbrister Liselotte Frisk, Pernillas opponent, och blickar upp mot sin powerpointpresentation.
Pernillas dotter Bea får rycka ut och ändra.
– Där är det i alla fall bara ett fel, till skillnad från här, skojar Pernilla och placerar sin egen version av avhandlingen på sitt lilla bord till vänster om duken.
Pernillas avhandling handlar om New Age, amerikansk religionshistoria och den amerikanska mystikern Helen Shucman. ”Mirakel, mysterier och moraliteter” är titeln, och den är också det första som opponenten ifrågasätter sedan hon fått ordet.
– Du kanske borde ha förklarat någonstans varifrån det kommer, tycker hon.
– Ja, det kunde jag ha gjort, nickar Pernilla.
Den stora hjärtberlocken på Pernillas silverarmband klirrar i förstärkande gester när hon börjar försvara sina val. Mot slutet övergår Liselotte Frisk till att plocka upp teman ur avhandlingen och kasta filosofiska bollar till Pernilla, som blir säkrare på rösten. Det är ju trots allt det här hon har ägnat sig åt de senaste tretton åren.
I flera år väntade Pernilla på institutionens utbildningsbidrag.
– Jag avancerade på listan. När de före mig fått så kände jag okej, nästa gång är jag faktiskt i tur. Så till utlysningen 2005 hade jag ett visserligen desperat, men ändå gott hopp för då borde jag komma i topp, berättar hon.
Då visade det sig att hon hade väntat förgäves. Hon var inte längre med på rangordningslistan. Pernilla bröt ihop och bestämde sig för att ge upp.
– Jag hade satt livet på vänt för det här.
Men så fick hon ett stipendium, rotade fram böckerna igen och hankade sig fram på besparingar, extraknäck och dyra banklån.
– Jag har varit helt osynlig. Jag hade till exempel inget rum här, eftersom jag var tvungen att jobba vid sidan om hemma i Kristianstad.
I institutionspentryt på tredje våningen samlas nu gästerna i väntan på beskedet om det burit vägen. Pernilla serverar champagne och kollegerna i soffan pratar muntert om andra disputationer de varit på.
– Det är ett under i den akademiska världen om man bara säger ”det här var bra, det kan vi godkänna”. Alla ska argumentera om varför det var bra, och helst från andra perspektiv än doktorandens, menar en.
– Bara det inte blir som den där doktoranden som fick gå hem sen, han skålade också, säger en annan.
Pernilla hör inte det. Blicken letar efter glas att fylla på, kakfat att ordna, något att sysselsätta händerna med. När betygsnämnden travar in i pentryt är hon upptagen med att tända ljus och ser dem inte förrän en av professorerna tar ordet:
– Då vill vi i betygsnämnden meddela att Pernilla har fått sin avhandling godkänd.
Vännerna reser sig för att gratulera och kramas och Marianne Görberg utbringar första skålen.
– Det är svårt att säga hur det känns, för det är som att jag inte har hunnit ta in det än. Jag önskar ingen annan den här vägen, men nu är jag glad att jag inte gav upp, säger Pernilla.
