Delegationen för jämställdhet föreslår en miljonbonus till lärosäten som lyckas bra med jämställdhetsarbetet. I praktiken innebär det ett kvoteringsstöd som inte gynnar någon. Det skriver Lotta Moberg.
Vad säger ni om en jämställdhetsbonus på 50 miljoner kronor, som kan delas ut till lärosäten där ”jämställdheten bedöms vara särskilt god eller ha förbättrats påtagligt”? Det är en av de åtgärder som Delegationen för jämställdhet i högskolan nu föreslår.
Delegationen konstaterar att det finns en snedfördelning mellan män och kvinnor på höga poster i universitetsvärlden. Fortfarande är till exempel endast en femtedel av landets professorer kvinnor. Delegationen vill därför uppmuntra till positiv särbehandling, vilket i praktiken innebär kvotering.
Bakom snedfördelningen ligger bland annat att en stor andel av professorerna äldre, då mer än 60 procent är över 55 år.
Precis som på många andra håll i samhället finns fler spår av könsuppdelning kvar i 40-talisternas arbetsuppdelning än bland de yngre. Fördelningen säger dock lite om chanserna som en 30-årig doktorand i dag har att bli professor.
Det är nog förhastat att från en ojämn könsfördelning dra slutsatser om att kvinnokollektivet är fast i en cirkel av ont sneglande gamla gubbar till universitetsinventarier, som på kiv och av snålhet konspirerar mot kvinnorna. Alla trender pekar istället på att kvinnor raskt kommer ikapp.
Just professorskategorin är ett exempel. Bara så sent som 2001 var andelen kvinnliga professorer 14 procent, en andel som alltså ökade till 20 procent på bara åtta år. Antalet forskande och föreläsare vid universiteten ökade under 2009 med sex procent för kvinnor, men bara med tre procent för män.
Statistik i all ära, den viktigaste anledningen att förhålla sig skeptisk till kvotering är trots allt moralisk.
Med ett favoriserande system kan en utnämnd kvinnlig professor inte riktigt veta om hon blivit inkvoterad eller inte. Hon går miste om den belöning det innebär att tillträda posten med en mer rättvis process i ryggen.
Exceptionellt framstående forskare klarar sig nog utan denna skepsis. Men andra duktiga och intelligenta kvinnor kommer knappast undan situationer där man måste anstränga sig extra mycket för att övertyga andra forskare, i Sverige såväl som internationellt, om att man hade blivit forskare och professor även utan kvoteringssystemet. Att påstå att detta skulle underlätta för kvinnliga karriärakademiker i allmänhet är därför lite väl lättvindigt.
Jämlikhet borde innebär allas rätt att göra framsteg med hjälp av sina egna kvalifikationer.
Går vi in på kvoteringslinjen i universitetsvärden ger vi upp den principen.
