Lund är inte bara stojiga studenter och fullsatta nationsklubbar. Det finns också de som lever andra liv. Matilda Berggren skriver om vad som kan röra sig i huvudet hos en av dem.
Jag vaknar tidigt på morgonen, runt sextiden, som vanligt. Solen lyser in genom rutan och bländar mig, ändå är det otroligt kallt.
Det är oftast därför jag vaknar så tidigt, men också för att jag för det mesta legat i samma ställning hela natten.
Det är liksom lite svårt att variera sovpositionerna när man sover i en bil.
Jag vänder blicken till förarsätet, där min man fortfarande sover. Han snarkar, men jag har vant mig.
Vi har sovit såhär i flera år nu, jag vet inte hur många. Jag har tappat räkningen. Egentligen vet jag inte om jag vant mig, jag skulle snarare säga att jag finner mig. Vi måste ju.
Ibland är det tungt. Blickarna, deras hånfulla blickar. De som går förbi. De förstår ju inte hur vi har det.
De kommer aldrig att förstå. Vissa dagar svider det mer än vanligt, vissa dagar gör de klottrade glåporden på vår bil, vårt hem, mer ont än andra dagar. Jag vill knappt erkänna det för mig själv, men då händer det att jag funderar på att sticka. Lämna den här menlösa kampen, mot något jag nästan glömt bort vad det handlade om från början.
Men de tankarna varar bara i några sekunder, för att sedan utmynna i en stor känsla av skam. Hur kan jag tänka så? Vi gör det här tillsammans, min man och jag.
Jag ser på min sovande man i bilsätet, som så många gånger förr dessa tidiga morgnar i ett fortfarande ganska nyvaken Lund.
Jag ska aldrig lämna honom. I nöd och lust svor jag att stå vid hans sida, och det håller jag fast vid.
Vi hade drömmar, gemensamma drömmar långt mycket större än såhär. Vi planerade att skaffa en liten kolonilott tillsammans där vi kunde odla vår egen gräslök och tomatplantor.
Stellan har alltid varit en fantastisk kock. Ibland ser jag det så tydligt framför mig, vi kunde ha ett litet kök i kolonistugan där han kunde laga sin goda grönsakssoppa med våra egenodlade grönsaker.
Nu minns jag knappt när vi senast åt hemlagad mat tillsammans. Det måste ha varit mer än femton år sedan, minst. Aldrig trodde jag att våra dagar som pensionärer skulle sluta på det här sättet. Men det är ju inte vårt fel. Det är dem, sammansvärjningen. Allt är deras fel, och ibland blir jag så otroligt rädd.
De styr vårt liv, organisationen bakom denna ondskefulla konspiration som förföljer oss och gör allt omöjligt.
Jag hatar dem. Men jag älskar min man, vi stöttar varandra igenom det här. De kan utplåna hela vår släkt, men oss kan de aldrig splittra.
Jag beundrar honom så, främst för hans envishet. Ändå kan den göra mig olycklig ibland. Jag har stått bredvid honom på gator och torg i flera år, men jag får aldrig hålla i skylten. Jag får nästan aldrig uttala mig, han sköter oftast snacket. Men Stellan har ju förklarat varför: det hjälper oss inte…
Nu har solen gått upp helt och Stellan har vaknat. Vi packar ihop våra få ägodelar och styr kosan mot Högevallsbadet för att tvätta oss och sköta våra morgonbestyr. Jag tar på mig mitt pannband, för det är kallt idag.
På promenaden mot badet tar Stellan plötsligt min hand i sin. I den andra håller han skylten i bröstläge. Han tittar på mig och ler.
Jag älskar honom. Det är dessa stunder så får mig att känna att kampen inte är menlös, att varje dag faktiskt är betydelsefull.
När dagen lider mot sitt slut ligger jag där i passagerarsätet igen. I dag var en bra dag. Jag tittar på skylten som ligger i baksätet. Jag har precis tvättat den ren från smutsen av regn och rusk. Bokstäverna känns tydligare än någonsin. ”Sluta mörda oss”.
Jag sluter ögonen och precis innan jag somnar ser jag den framför mig, kolonilotten. Det är sol och varmt. Tomatplantorna har precis blommat ut.
HELGENS MÅSTEN
Fredag: Ladyfest Malmö på Utkanten. För att peppa igång det här året riktigt ordentligt kommer Ladyfest Malmö ställa till med en rejäl FEST!
Det bjuds på musik, dans, billig het vegansk mat, quiz, videoinstallation och en massa annat gött.
Cirkus på Inkonst i Malmö. Klubb med fokus på urban musik från alla världens hörn.
