I El Dorado tar Jesperspexarna ett nytt grepp på den spanska erövringen av Sydamerika. Lundagårds Gustav Linder ser en föreställning som tar sig efterhand, men där sångarna övertygar hela vägen.
Hernan Cortez är mot sin vilja strandsatt i den Nya Världen, tillsammans med en småväxt guvernör och en skara soldater, däribland hackkycklingen Don Quijote. Francisco Pizarro, Cortez ärkerival, dyker upp med avsikt att finna El Dorado, staden av guld. Trött på att alltid bli nummer två bestämmer sig Cortez för att hitta den sägenomspunna staden först.
Med i bilden finns även en spansk inkvisitor, besatt av att tortera hedningar, samt Cristobal Columbus, upptäcktsresande som enligt sin egen uppfattning befinner sig i Indien.
Här tar spexet El Dorado sin början, och som brukligt är i spexsammanhang så förlöper det hela på ett lite annorlunda sätt än vi kanske är vana vid från historieböcker eller annan trist verklighet.
Ett rike för tre pärlor
I andra akten stiftar vi bekantskap med indianerna, med hövding Atahualpa i spetsen.
Indianerna försöker med alla till buds stående medel blidka sina gudar, för att på så vis skjuta upp den nära förestående domedagen.
När profetian föreskriver ett offer av en vit man kommer Pizarro, Cortez och gänget i indianernas blickfång.
Naturligtvis blir ingenting riktigt som någon har tänkt sig.
Atahualpas tonåriga dotter Pocahontas blir förälskad i Don Quijote och planerar att rymma till Spanien. Cortez får än en gång se sig slagen av Pizarro, som helt sonika köper hela indianriket för det facila priset av tre glaspärlor. Till sist slutar det hela ändå på ett bra sätt för alla inblandade, men ingen hade väl trott något annat.
Falsett och hästdräkt
Spexets första halva känns lite trevande, men efter paus får Jesperspexet upp ångan och leverar en laddning av sina patenterade ordvitsar. Andra och tredje aktens dekor imponerar, med en pampig trappstegspyramid i kollosalformat och en stämningsfull djungel.
Det som imponerar mest är dock sångarna. Nivån är jämn och hög, med inkvisitorn och Cortez (speciellt hans falsett) som särskilda höjdpunkter.
En annan pärla är en underbart bitter Don Quijote i hästdräkt. Ett spex med flera individuella toppar, men en något tam helhet.
