Sedan årsskiftet har regeringen gett svenska lärosäten mer självbestämmande. Just nu arbetar Lunds universitet med att bestämma sin nya organisation.
Christoffer Ivarsson, ordförande för kårernas samarbetsorgan Lus, hur blir det med studentinflytandet?
– Vi har från kårernas sida betonat för universitetets ledning att studentinflytandet måste behandlas som en separat del i arbetet med den nya organisationen. Om universitetet menar allvar med det man så ofta säger: att studentinflytandet är en stor konkurrensfördel och att det hjälper universitetet att utvecklas, då måste de också slå vakt om det fria, oberoende studentinflytandet. Och det har vi fått gehör för. Det finns ett tydligt uppdrag om att säkerställa studentinflytandet i beredande och beslutande organ. Jag är hyfsat lugn.
Samtidigt blir frågan om ett starkt studentinflytande delvis upp till universitetsledningen goda vilja?
– Ja, det ska man inte sticka under stolen med. Det är alltid en risk när man reglerar saker lokalt, snarare än nationellt. Och det framförde vi i vår kritik mot regeringens proposition. Det gäller att kontra genom att visa på det oberoende studentinflytandets vikt för kvaliteten i utbildningen. Vi måste fortsätta vara en oberoende, påläst och stundom kritisk röst. Och hoppas att man även i framtiden ser ett värde i det. Att även om universitetet inte tycker om det vi säger, så ser man värdet i att vi säger det.
Hur universitetet väljer att organisera sig ligger ganska långt ifrån den enskilde studenten. Varför ska man bry sig?
– Det finns delar av det här arbetet som är intressant för studenterna. Det är dels den strategiska utbildningsplaneringen, och formerna för kvalitetssäkring. Det är såklart bra för studenterna om vi kan hitta en gemensam minimistandard för hur man ska jobba med förbättringar på kurser och program. Sedan har vi ledarskapsfrågorna, vilka krav ska vi ställa på ett modernt akademiskt ledarskap? Här tycker kårerna att man bör göra en ordentlig genomlysning.
Vad är problemet med dagens akademiska ledarskap?
– I dag utses till exempel prefekter och dekaner av sina kollegor. Vi ser ju risker med det kollegiala systemet. Traditionellt sett har ledarna på universitetet varit mycket mer intresserade av forskning än av undervisning. Det är ett stort strukturellt problem som funnits länge. Där kan det kollegiala systemet eventuellt ha bidragit.
Hade vi haft en bättre grundutbildning med ett annan typ av ledarskap?
– Ja, det går inte att utesluta. Om exempelvis en prefekt utses av sina forskande kollegor blir det oundvikligen så att vi får en ledare som främst brinner för forskning och inte för att utveckla utbildningen. Men Lunds universitet är inte bara ett forskningsuniversitet, vi har faktiskt tiotusentals studenter här. Då är det ju såklart ett jättestort problem för studenterna. Och det ser jag inte som en kontroversiell åsikt heller. Även om jag tycker att det borde vara en stor kontroversiell sak, att det funkar såhär idag. Det akademiska ledarskapet måste bli mer professionellt.
Hur påverkar kollegialiteten studenten i den dagliga verksamheten?
– Tänk dig att du har problem med din föreläsare och vill ta upp det med prefekten på din institution. Prefekten hamnar oundvikligen i en ganska märklig situation om denne ska kritisera samma kollegor som valt henne, och som hon ska tillbaka och jobba med om ett par år. Hon är kanske en jättebra kollega, professor eller lektor, men hur vet vi att det är en bra ledare? Det är kanske så att hon blivit vald bara för att hon är den som kollegorna har minst problem med. Om det är så, ligger det definitivt inte i studenternas intresse.
Finns det exempel på prefekter som väljer att inte agera i studentrelaterade frågor på grund av att de är rädda för att stöta sig med sina kollegor?
– Jag tror att det är mycket troligt, och jag har hört från medlemskårerna att det ibland ser ut på det sättet. Det är den ena, allvarligaste, biten. Den andra biten är att det finns ett studentbehov av progressiv utveckling av utbildningen och utbildningsmetoderna. Om man hela tiden får fram ledare som lägger sin tid och energi på forskningsområdet, då utvecklas inte utbildningarna i den takt som de behöver utvecklas, och de kvalitetssäkras inte heller på samma sätt. Utbildningen hamnar alltid i andra hand.
Hur vill kårerna att universitetet ska rekrytera akademiska ledare i framtiden?
– Vi skulle kunna leka med tanken om att rekrytera ledare på ett liknande sätt som man gör i företagsvärlden. Det är att svära i kyrkan att säga så, och universitetet är en väldigt liten kyrka ibland. Men en sådan rekrytering tror jag skulle leda till en mer expansiv och dynamisk utveckling av våra utbildningar. När vi nu ser organisationen i stort, måste vi även titta på de här frågorna. Och nu verkar det som att det finns en ambition om att stärka det akademiska ledarskapet. Att det blir en legitim karriärväg på universitetet. Det tycker vi är bra. Att vara prefekt eller dekan får inte ses som en form av värnplikt som man måste göra, bara för att någon måste göra det.
