Räcker inte studiemedlet till? Vid årsskiftet höjdes fribeloppet vilket ökar möjligheterna för att arbeta vid sidan av studierna.
I jakt på inspiration punktmarkerade vi fyra extraknäckande studenter.
Den informella informatören
Två meter från klöv till horn, tufsig gulbrun polyesterpäls. Ett galler i halsen att titta ut genom.
– Det gäller att tänka ”andas, ta det lugnt”, säger Madeleine Hjertstrand inifrån den giraffdräkt hon har på sig när hon arbetar.
Lotta Giraff är ett trafikdjur som informerar barn på låg- och mellanstadieskolor om fördelarna med att åka mindre bil. Projektet drivs av gatukontoret i Malmö stad, tillsammans med Naturvårdsverket och EU. Syftet är att minska onödigt bilkörande, speciellt i närheten av skolor.
Madeleine Hjertstrand pluggar väg- och vattenteknik, och jobbet fick hon efter en praktik på trafikavdelningen på gatukontoret. Som Lotta Giraff jobbar hon mest vid terminsstarterna, men varannan helg står Madeleine Hjertstrand dessutom i ostdisken på ICA Malmborgs. Tack vare det slipper hon ta studielån.
– Det är sakligt och skönt med arbetsuppgifterna där, när man pluggar kan man alltid göra lite till, säger hon. Förutom att informera om trafiksäkerhet möter hon som Lotta Giraff många entusiastiska barn.
– Kramas gör man väldigt mycket, förklarar hon. Ett undantag var den gång några sexåringar bestämt sig för att slå huvudet av Lotta Giraff. Då fick hon hålla i manen och springa därifrån.
– Mest ska man försöka se rolig ut, säger Madeleine Hjertstrand.
Katarina tolkar djurens känslor
I flygeln på stallet, på en gård några kilometer utanför Löberöd, har djurkommunikatören Katarina Lidén sin mottagning. Det är ett litet rum med ljusblå väggar, två vita fåtöljer, fönster mot fälten och med en omisskännlig doft av päls. I snart tio år har Katarina Lidén tagit emot alla sorters djur och deras ägare.
– Jag lyssnar men botar inte, och jag ställer inga diagnoser, säger hon.
En vän som själv var djurkommunikatör uppmuntrade henne att testa. Tidigare arbetade Katarina Lidén som fastighetsmäklare, men när hon fick barn funderade hon över vad som är meningsfullt i livet, och bytte bana. Utöver att driva sin mottagning går hon på författarskolan i Lund.
– Djur är befriade från strävan efter materiella ting. De lever i nuet och gläds åt kärlek och gemenskap, säger Katarina Lidén och klappar katten Micke som stryker sig längs elementet.
Kommunikationen beskriver hon som ett meditationsläge, där hon stänger av sina egna tankar och tar del av djuret i form av bilder. Hon kan också fråga djuren saker. Efteråt ger hon ägarna sina anteckningar.
– Många är förvånade över att djuren pratar så mycket om sina ägare, de har ofta en nära relation, menar hon.
Ett möte hon särskilt minns är med en ledarhund till en blind ägare, som berättade att hon egentligen var för livlig för sitt uppdrag, men gjorde sitt bästa. Det enda hunden inte klarade av var svängdörrarna i varuhus.
Med ägarnas utvärderingar får Katarina Lidén veta om det djuren berättat stämmer, vilket de ofta gör. En kommentar hon minns var från en man som skrev att hans nackhår inte lagt sig förrän i Eslöv.
På vår väg ut på gårdsplanen hälsar vi på hästarna i stallet, och Katarina Lidén berättar att hon numera läser alla djur lika lätt. Jag frågar om det gäller även människor.
– Absolut, svarar hon, men tillägger att hon aldrig läser någon utan lov och att informationen måste komma till nytta för personen som tar emot den.
Han tjänar pengar på sitt barndomsnöje
Calle Bindekrans har med sig sin egen rink och monterar upp plastfigurerna ur den blågula originalförpackningen.
– Det är bara STIGA Play som gäller, säger han och rättar till den röda målburen.
Kvällens uppdrag är på ett öppet hus vid Malmö Arena, där Calle Bindekrans ska bjuda besökarna motstånd i bordshockeymatcher. Han kör direkt en första match mot Julian Elvén, som berättar att han har spelat mycket bordshockey som liten. Med målvakten trycker Julian Elvén plastpucken hårt mot sin egen målstolpe så att pucken hoppar i en välavvägd båge in i målet på andra sidan planen, ett skott som kallas ”skyffel”.
– En klassiker som faktiskt är förbjuden, kommenterar Calle Bindekrans i förbifarten och skjuter iväg pucken på nytt.
I femton år har han spelat bordshockey. Till vardags läser han till översättare i Lund, och får in extrapengar genom en egen firma där han tar betalt som professionell uppvisningsspelare, översättare och där utöver pianist.
Calle Bindekrans berättar att översättare nästan alltid är egna företagare, och ser sin firma under studietiden som ett sätta att öva sig på att driva ett företag. Några gånger per termin frilansar han som bordshockeyspelare på fester och mässor. Men han har upplevt hur bordshockey kan vara på allvar också.
– I Ryssland kostar spelen flera tusen, det är ett rikemansspel där, menar han.
Några gånger har han åkt dit som inhyrt proffs, och beskriver upplevelsen som bisarr.
– I Sverige samlas man i någon skolmatsal och har lite trevligt. Där är man på en OS-arena, första pris är 10 000 dollar. Folk slåss, gråter och kastar grejer, säger han och tillägger att vinner man inte, så finns man inte.
Fingerspetsarna växlar vant mellan metallpinnarna som styr spelarna. Det ser ut som om han spelar ett instrument, fast hårdhänt. Trasiga plastkanter kan bli skarpa och knogar blodiga efter en hel dags spel.
– Det är ju en leksak, men när man spelar, då är det på allvar, säger han med blicken på pucken.
Huvudräkning hela natten lång
Med svärtade rutor ligger Casino Cosmopol vid Kungsparkens kanal i Malmö.
– Jag kan väl blanda kort snyggare än de flesta, men jag har inte lärt mig att fuskblanda än, skrattar Anna Stål och skjuter upp dörren till en tindrande basar av spelmaskiner.
Här på kasinot har hon arbetat som dealer i tre år. Hon leder oss genom pokerrummet med guldmönstrade tapeter och stuckatur i taket. En arbetsmiljö utöver det vanliga, men för Anna Stål är arbetsuppgifterna lika rutinartat som att scanna streckkoder i en mataffär.
– Det här är vardag, det är sällan glamouröst att gå till jobbet, menar hon och redogör för de strikta reglerna:
– Saker ska göras i viss ordning, likadant varje gång. Det innebär en säkerhet för mig om en gäst skulle hävda att jag har gjort fel, lägger hon till och stannar vid ett av de spelbord hon brukar stå bakom. Med handen visar hon hur hon fördelar – cuttar upp – spelmarkerna i högar om fem. Att vara säker på huvudräkning är nödvändigt, och i anställningsintervjun ingick ett matematiktest.
– Du ska kunna räkna ut ganska många summor och göra om dem till si och så många färg- och cashmarker. Vi plockar ju aldrig fram en miniräknare för att kontrollräkna, säger hon.
Anna Stål arbetar varje helg, och för henne är det inget alternativ att inte göra det. Hon läser en master i utvecklingsstudier och har i stort sett inga CSN-veckor kvar.
Att plugga heltid och samtidigt jobba halvtid innebär att det ibland kör ihop sig.
– Det gäller att klara av att planera, säger hon.
Det är hotell- och restauranglöner som gäller. Anna Stål menar att det är bra att jobba natt, eftersom att tiderna inte krockar med någon föreläsning, men tillägger att många som börjar jobba på kasinot slutar ganska snart på grund av arbetstiderna.
I en miljö med mycket pengar i omlopp är det viktigt att vara korrekt och kunna behålla lugnet bland alkoholpåverkade gäster påpekar Anna Stål, med ett allvarligt ansiktsuttryck.
– Jag får höra en del skit, alla är inte trevliga mot en och det gäller att inte brusa upp, säger hon.
