Andra akten inleds stolpigt, men på det stora hela har Lundagårds Max Jedeur-Palmgren roligt på premiären av VarGlad-spexarnas Tuthankamun i AF-borgens Konsertsal.
– Nej, vi kan inte ha en smörig kärleksduett redan nu, det är jättelångt kvar av spexet! säger sekreteraren Miss Darling till äventyraren, egyptologen tillika älskare Howard Carter när stämningen på scen blir lite intim.
När hon gör det gör miss Darling samtidigt två andra väldigt bra saker. Dels etablerar hon förhållandet mellan karaktärerna på samma sätt som en sång hade gjort, utan att för den delen förstöra det medryckande tempot som spexet Tutankhamun inlett med (för en inställt spelning är också en spelning som Ulf Lundell säger).
Men dessutom har Miss Darlings replik en annan effekt. Den verkar inkluderande för publiken in i spexarnas värld, och raderar avstånd mellan föreställning och föreställare. In i en värld där ordvitsar och skämt baserade på trötta stereotyper är det roligaste som finns.
Det är svårt att se i vilket annat sammanhang den humorn skulle vara rolig. Men i spexets värld blir den det, och den inkluderade har svårt att rynka på näsan.
Historien är som sig bör baserad på ett historiskt händelseförlopp, och hanteras utan överdriven respekt för hur det egentligen gick till. I spexet Tutankhamun följer vi den lättmanipulerade äventyraren Howard Carters jakt på den unga Faraons grav.
Efter tre fruktlösa år börjar den excentriska finansiären av projektet, Lord Carnavon, att tröttna och bestämmer sig för att komma på inspektion, och det blir alltså genast väldigt bråttom för Howard Carter att hitta graven.
De egyptiska gudarna som vaktar graven vill dock annorlunda och gör det mesta för att undvika att bli upptäckta. I sin iver råkar de dock väcka faraon ur sin vila som på grund av organförvirring vaknar hjärtlös, elak och av någon anledning också med talang för magiska krafter.
Som om det inte vore nog trängs det i den egyptiska sanden också andra olycksbådande karaktärer, som den samvetslösa museichefen Femme Fatale som inget hellre vill än att lägga hand på ytterligare en mumie som hon kan sälja till högstbjudande. Och inget spex är komplett utan ett gäng nazireferenser vilket lord Carnevons ärkefiende, den mardrömslike tysken Dietrich von Kinky, bollar upp för med sin närvaro i pyramidernas skugga.
Spexet Tutankhamun är kul. Förutom en stolpig och för förklarande scen i början av andra akten, så är föreställning tajt och innehåller flera sångnummer som sätter sig i det nynnande minnet långt efter ridån gått ner.
Värt ett extra omnämnande är grävarnas förman Mustafa Andersson, vars korpulenta disneyaktighet kanske är den mest skinande färgklicken på palletten.
