Inledningen av nyskrivna spexet J. Edgar Hoover är något skakig. Men med goda skådespelarinsatser och fenomenal sång imponerar Toddyspexarna ändå på Lundagårds Izabella Rosengren.
J. Edgar Hoover är världens mäktigaste man.
”Han har skräddarsydd kavaj och är hjärnan bakom FBI”, sjunger Toddyspexarna. Det betyder att Hoover har hela den politiska eliten lindad runt sitt lillfinger. Detta gör att han fritt kan ägna sig åt sitt favoritprojekt: Vietnamkriget.
Men FBI skakas rejält i grunden när fredshippies bestämmer sig för att anordna en fredskonsert med en hemlig superstjärna. Sprickor i fasaden är inget för Hoover som genast bestämmer sig för att ”fixa” stjärnan.
Som sig bör i spexsammanhang tummas det rejält på verkligheten, även om aktiviteterna i Hoovers lekst…förlåt, på hans kontor, känns oroväckande lika dagens tveksamma regentfasoner.
Första akten imponerar inte avsevärt. Felfri sång täcker inte upp för stammande dialoger och osynkade omtag, men trots detta finns här guldkorn: Mrs. Johnson, Hoovers hetlevrade sekreterare, är helt fantastisk. Med obestridbar närvaro och självsäker stämma visar hon, en gång för alla, varför Toddy gör helt rätt i att låta tjejer stå på scen.
Andra akten utspelar sig i Vietnams krigshärjade djungel, där tappra soldater kämpar mot mindre tappra Vietnameser. När USA skickar förstärkning till kriget sker en ”förväxling” och ovan nämnda superstjärna råkar hamna i den Vietnamesiska djungeln istället för på Woodstock. Katastrofen är ett faktum. Eller?
Den här delen av föreställningen är den absoluta starkaste. Inte nog med att det faller män från himlen, det drivs också med hårdnackade testosteronstinna soldater till tonerna av Backstreet Boys. Underbart! Ännu bättre blir det när spexets mest lysande sångbegåvningar sjunger en långväga kärlekskavalkad som får ögonen att tåras.
Spexet rullar på med både katolik- muslim- och sosseskämt innan vi når en final som med en innovativ dekorlösning snyggt knyter ihop säcken. När spexet är slut kommer jag på mig själv med att undrar hur tiden kunde gå så fort.
J. Edgar Hoover är ett bra spex som fungerar alldeles utmärkt som ett roligt tidsfördriv en kylig kväll i mars. Skådespelarna är mycket proffsiga och det märks att de har kul när de stå på scen.
Visst, det var lite lite dåligt flyt i vissa nummer och sminket var så ljust att det fick skådespelarna att se ut som de bar mexikanska dödsmasker. Men förutom detta får J. Edgar Hoover klart godkänt.
