Efter mer än två år och 50 krönikor är det dags för Victor Z Hahn att göra Lundagårdsbokslut. I sin sista text betonar han vikten av att inte reducera utbildningen till ett verktyg.
Detta är min sista Lundagårdskrönika. Det har tagit mig nästan tre månader att bestämma mig för vad jag ska skriva om. Nu sitter jag på Espresso House nedanför Sture bibliotek i Stockholm och vägrar resa på mig innan jag producerat en läsbar text. Utanför: välklädda män och kvinnor som skyndar sig upp från och ner till tunnelbanan. Människor mitt i livet.
Ett diskuskast härifrån, på Laroy vid Stureplan, firade jag och mina kompisar från gymnasiet för drygt sex år sen att vi bara hade hundra dagar kvar till studenten. Ett halvår senare, när jag just flyttat till Lund, upptäckte jag att det gick att få samma fylla till en tiondel av sturepriset.
Från början hade jag som ambition att försöka sammanfatta allt jag skrivit. Den föresatsen fick till följd att jag inte ens förmådde skriva en mening. Sen den första utbildningskrönikan, som publicerades dagen efter annandag jul 2008, har det blivit över 50 stycken.
Även om det gick att skala av innehållet i dem till en enstaka text skulle jag inte göra det. Mycket av det som de handlar om har vid det här laget tappat sin aktualitet.
Därför vill jag i stället passa på att rikta fokuset mot någonting helt annat. En ganska oroväckande trend som bara verkar få allt starkare fäste inom den utbildningspolitiska debatten. En trend som jag kanske också emellanåt, även om jag försökt undvika det, råkat ansluta mig till i vissa av mina texter. (Ja, i min sista krönika kan jag kosta på mig att vara självkritisk.)
Trenden som jag tycker mig se kan närmast beskrivas som en ideologisering av utbildningspolitiken. Utbildningen och studenternas situation håller återigen på att reduceras till ett ideologiskt verktyg som används för att ge trovärdighet åt politikernas grandiosa agendor. Politiker från bägge lägren, ska kanske tilläggas. Det här tar sig främst uttryck genom att nyttan med utbildning alltid och bara diskuteras ur ett samhällsperspektiv, aldrig ur sitt eget perspektiv.
Typ: Samhället first, studenterna second. Detta är varken sunt eller särskilt önskvärt. Frågor som har att göra med utbildningen får aldrig bli underordnade de utopier som alltför ofta målas upp i syfte att locka röster och sedan aldrig infrias.
Utbildningen får inte heller någonsin reduceras till ett billigt verktyg åt varesig kapitalet eller klasskampen. Utbildningen är sin egen sakfråga. Annars är risken stor att vi glömmer de som alltid borde stå i centrum när det diskuteras utbildning. Just det. Studenterna.
Då var det sagt. Samtidigt som jag skriver detta ser jag att det dimpt ner en inbjudan via Facebook till en spännande paneldebatt den femte april om huruvida Lundatraditionerna är reaktionära eller roliga. Själv ser jag ingen motsättning. Men det ska bli skojigt att gå dit och lyssna.
Men för tillfället har jag som sagt närmare till Laroy än till Lunds. Och det slår mig att studentlivet och Sturelivet trots allt har ganska mycket gemensamt. I bägge världarna gäller det att visa vad man går för. Till bägge världarna måste man ibland vänta på att bli antagen/insläppt. I bägge världarna är det en fördel att snabbt kunna göra sig populär, omtyckt och ihågkommen. Samtidigt måste man i bägge världarna vara försiktig så att man inte förbinder sig att prestera på fler fronter än man klarar av.
Och i bägge världarna gäller det att ha sjukt skojigt på vägen.
